Nu har jag gått och blivit med får, och det är inte vilka får som helst utan världens sötaste små helsingefår. En liten flock med sex tackor har flyttat in och de har alla sina olika personligheter. Jag har länge tänkt att jag skulle skaffa lite får då jag både gillar lammstek och ogillar att kämpa med grästrimmern på besvärliga ställen i trädgården, två flugor i en smäll alltså. De små fåren ska dessutom bidra med fin ull till moster Märta som gillar att pyssla med sådant. Helsingefåren har en väldigt vacker ull och skiftar ifrån ljust gråa till svart och har vita tecken både på benen och i huvudet.
Mina små får...
Efter några dagar har jag nu konstaterat att får är rätt så trevliga små varelser. De är ganska så försynta av sig men häver ur sig några små bää bäää varje gång man går förbi i förhoppning om att man kanske kan bjuda på något gott. Om man då råkar ha en morot eller ett äpple så kommer de gärna galopperande och så står de där och stirrar med sina stora ögon, ungefär med samma bedjande uttryck som mopsarna får när frolicpåsen öppnas.
Nu är det tur att de faktiskt kommer när man ropar för idag så råkade de ta en liten oplanerad utflyckt. I ena änden av hagen har jag inte satt fast den undre vajern som ska hålla staketet nere och fåren har kommit på att om de gör sig riktigt platta så kan de åla sig ut där. Det var först bara de små som är födda i år som ålade ut och de ålade snabbt in igen om något läskigt hände, men plötsligt ser jag hur alla sex blir platta som pannkakor och ålar ut. Nu tog den sig en tur bort mot hästhagen varpå stor förskräckelse utbröt, först hos de stackars fåren som höll på att få en hjärtattack när welsharna kom galopperande (welshflocken är ju vana vid får och de kom med en himla fart eftersom jag ropade på fåren, de hade en stark förhoppning om att de var de som skulle få mat) och sedan hos min stora stoflock som trodde att sex små utomjordlingar skulle attackera dem. Det hela slutade med att fåren hamnade på den nyplöjda åkern på andra sidan vägen och där tänkte de stanna, långt ifrån de där stora fnysande sakerna som bara springer runt. De lugnade sig lite efter lite morotsmutor men vägrade att följa med in på gården igen då Joop stod och stirrade på dem vid sin grind. Efter lite mutor och trick så fick jag på ett grimskaft på en tacka och när jag väl började släpa hem henne följde de andra med. De är ju kanske inte så väldigt vana vid att ledas omkring och de påminner lite om humlor i en påse när de tvingas följa med. Ömsom galopperar de framlänges och ömsom baklänges och däremellan klämmer de ur sig ett förskräckt bäää. Även om det bara var en som satt i snöret så betedde sig hela skocken likadant så det var ett himla snurr hela vägen in i hagen. Nu är de iaf ordentligt inlåsta för natten så att alla mina hästar kan slappna av (rymdfårinvasionen är för tillfället avvärjd).
Tack och godnatt!