Jag älskar alla mina hundar, gillar deras olika personligheter. Min flock är osedvanligt trevlig och balanserad, jag kan slänga ut en skopa mat mitt i den och alla får äta utan att någon gruffar. Så långt är det mesta frid och fröjd, men... det finns alltid ett litet men med i matchen.
Mopsarna är ganska så civiliserade inomhus, de ligger mest i en prydlig snarkande, fisande hög i soffan eller sängen. Vid vissa tillfällen flyger hela högen upp för att skälla, oftast om något djur låter på teven. Detta hade ju inte varit så farligt om inte konsekvensen alltid blivit att tre boxrar börjar fara omkring och så har hela flocken fått ett gemensamt utbrott. Hade de varit ensamma hade det inte stört något men oftast så ligger hälften av högen och minst en boxer på insidan av matten i sängen och måste alltså ta vägen över matten för att ta sig till fönstret i trappen där all kontroll av möjlig inkräktare utförs. Här ligger jag alltså och slötittar på tv för att plötsligt bli använd som avsprångsbräda av 30 kilo boxer, högst oskönt.
Utomhus förvandlas den där fisande lilla högen till ett gäng popcorn. Jag blir alltid lika förvånad när jag ser hur folk beskriver mopsar som bekväma små soffpotatisar, mina är helt enkelt galna små studsbollar. I sina hjärnor är de ett gäng vrålande vargar och helt utan fruktan ger de sig på att jaga allt som kan tänkas springa. Mina övriga djur har vant sig, katterna bor ovanpå ett skåp och är osynliga så fort mopsarna närmar sig, fåren ställer sig i en hög och stampar med fötterna, hästarna fortsätter helt utan att ens bevärdiga mopsarna med en blick att äta sitt hö, bilarna stannar förskräckt. Mopsarnas slutsats av detta är att ju större byte desto troligare att man får stopp på det.
Boxrarna är en helt annan historia. Astrid har vid snart åtta års ålder lyckats få någon slags värdighet, ibland. Ida är bara en sådan där som liksom råkar göra fel i princip hela tiden. Emma är ett frö, ett litet hår av hin. Astrid har i hela sitt liv ansett att inlåsning kan bara vara ett misstag begånget av matten. En boxer ska ju alltid vara med och om man då hamnar på fel sida om en dörr så måste det vara så att det var någon annan som gjorde fel. Den naturliga slutsatsen blir då att det inte kan vara fel att försöka ta sig ut och hamna på rätt sida om dörren. Hur man öppnar en dörr kan ju inte ha någon betydelse, gräva, bita eller tackla funkar oftast. Denna kunskap har hon noggrant gett vidare till sina avkomlingar, min ytterdörr ser därför ut så här...
Det enda sättet att stoppa utbrytningarna är att varje gång jag lämnar hemmet och råkar glömma boxrarna på fel sida är att skjuta för det gamla vapenskåpet. Nu är mitt hus inte bara utbrottssäkert utan även inbrottssäkert då de yttre dörrarna är låsta med världens största gamla artonhundratalslås, den inre har en hake på insidan samt ett vapenskåp som håller emot om någon försöker öppna. Skulle någon nu lyckas forcera den boxersäkrade dörren så möts de av tre galningar med många tänder, fast de flesta ångrar sig nog innan de försöker forcera dörrarna då de tre bredkäftade boxrarna står i hallfönstret, fullt synliga för alla som tänker ta sig genom dörren. De är alltså en bra inbrottsförsäkring, fast lite dyr i längden.
De äter ju kilovis med mat. Hundmat, hästmat, hönsmat, kattmat, hushållssopor, hovbitar, bajs i alla former, allt detta slinker ner på i princip daglig basis. Blommor i alla former är dessutom Emmas specialitet. Det blir dyrt i längden. Det är tur att jag älskar dem:)
Tack och godnatt!