Nu har en liten gul lycklig luddtuss anlänt till gården, och hon har redan tagit en plats i den allmäna hundflocken. Vi har bestämt att hon ska kallas Kajsa till vardags, annars är hon döpt till det fina namnet Duovas Dream Come True. Lilla Kajsa har snabbt och enkelt blivit bästa vän med stora Astrid som är mycket nöjd med att ha fått en ny liten mops att leka med. Ida däremot är lite mer tveksam till om det verkligen ska vara nödvändigt med en ny flockmedlem, speciellt eftersom denna är så liten och verkar vara ganska så oanvändbar. Ida tycker att det är lite besvärligt att den lilla hela tiden springer runt hennes tassar för man vill ju inte råka trampa på en liten mops eftersom den då kan gå sönder och även om den är liten och oanvändbar så blir det ju ännu värre om den skulle vara trasig också. Idas taktik är helt enkelt att stå stilla och titta lite lidande på sin matte ända tills den lilla gula har börjat snurra runt Astrids tassar istället. Astrid är inte alls lika bekymrad över att Kajsa skulle kunna gå sönder hon leker glatt på men håller stenkoll på sina tassar så att hon inte trampar på henne. Det är ganska så fascinerande att se hur Astrid ålar omkring på golvet och låter lilla Kajsa klättra runt på henne, Kajsa fullkomligt avgudar Astrid och följer efter henne överallt och biter glatt i hennes svans så fort hon kommer åt.
Så här såg det ut när Kajsa kom hem och fick träffa Astrid på riktigt för första gången, Astrid gör sig så rolig som möjligt men Kajsa har inte riktigt bestämt om hon är okej ännu...
Efter lite funderande så kom hon fram till att Astrid nog är helt okej...
De skuttade och lekte på gräsmattan och vad Astrid gör här kan man nog undra...
Så här sockersöt är lilla Kajsa i närbild...
När de är inne så ligger de gärna och brottas i Astrids biabädd...
Astrid må vara en förskräcklig huligan när det gäller vissa små saker men när det gäller de stora sakerna är hon helt underbar. Hon är helt fenomenal på att umgås med andra hundar, hon kan ta allt från stora kaxiga hundar till små förskräckta hundar och på något sätt får hon dem alla att bli hennes vänner. Astrid älskar dessutom alla människor och kan nog charma en sten om hon bara får chansen.
I söndags så var det ju den stora dagen då hon skulle visas upp på årets största utställning. Vi badade på lördagskvällen och var väldigt laddade när söndagen kom. Jag fick gå ut extra tidigt för att ta ut hästar och fixa innan vi skulle åka och till Astrids stora förtret så fick hon stanna inne eftersom hon annars skulle bli alldeles genomlerig. Som vanligt när man har lite bråttom så lyckades valackerna springa igenom en tråd och inte så lite arg och irriterad fick jag försöka laga i lera och kolmörker. När jag äntligen var färdig och kom in för att byta om så har Astrid lyckats dra ut en soppåse och det låg diverse sopor spridda över golvet. Det var bara att börja städa undan med två boxrar i hasorna. Av någon anledning så har d en otrolig förmåga att vara lite lätt i vägen när man redan är lite stressad och småsur. Efter en alldeles för lång stund så var jag iallafall ombytt och klar, men då upptäcker jag att min telefon saknas. Efter en hel del muttrande och lite halvt hysteriskt letande så hittar jag den i sängen inpillad under kudden med lite nya tydliga tandmärken. Av hörsnäckan var det bara småbitar kvar och tandmärkena i telefonen matchade en viss liten boxers tandavtryck. Min telefon går numera inte alltid att ringa från men det går att ta emot samtal. Nu var det inte längre en muttrande matte utan en fullt svärande ganska så ilsken matte som lastade in ett stycke billig huliganboxer för att göra årets viktigaste visning. Ännu mer svärande blev det då jag insåg precis innan jag skulle svänga upp på motorvägen att jag i all förvirring glömt plånboken. Det blev hemfärd igen och hämta plånboken och sedan färd mot Älvsjö. Jag brukar nästan aldrig stressa upp mig men denna dag var nog mina stresshormoner på rekordhög nivå. Som tur var så visade det sig när vi kom fram att domaren var en noggrann och långsam äldre man så vi fick gott om tid på oss att lugna ner oss och förbereda oss inför visningen. Astrids humör var dock på topp hela tiden, hon trodde att detta måste vara paradiset, fullt med andra lika lyckliga boxrar och en massa människor som hela tiden tyckte att hon var helt normal när hon ålade upp i deras famn. Äkta boxermänniskor skrattar bara när en boxer beter sig sådär hämningslöst lyckligt och runt boxerringen var det fullt av sådana. Otroligt nog så skötte sig Astrid riktigt bra under visningen och hon fick bara ett litet skuttutbrott när vi sprang, men eftersom hon sprungit riktigt bra större delen av varvet så log bara domaren och sade att det räckte bra (man kunde också bara konstatera att åtta av tio boxrar fick precis likadana skuttutbrott som Astrid så hon var inte ensam). Astrid fick jättefin kritik och bedömdes vara excellent och senare i konkurrensen blev hon trea bland juniortikarna så jag kan inte annat än vara mycket nöjd speciellt med tanke på dagens dåliga start. I hennes kritik stod det " very good head, mouth, topline, good angulation, strength, overmuscled on shoulders, moves soundly and well balanced". Det enda negativa var alltså att hon har för mycket muskler, vilket ju på sätt och vis inte kan ses som negativt utan mer handlar om skönhetsintrycket skulle jag tro. Det är väldigt roligt att hon är fin och det känns ju extra bra då jag ju tänkt att hon ska bli avelstik i framtiden. Jag kan helt enkelt konstatera att hennes huligandrag blir lite lättare att leva med om man tänker på allt det som är positivt med henne, om hon nu bara kunde sluta äta upp mina saker så skulle hon egentligen vara helt perfekt (det skulle dock bli lite färre inlägg i dagboken så det kanske är bra med några små huligandrag).
Vacker och nästan perfekt...
Tack och godnatt!