Jag tänkte nu berätta om hur hundlivet har sett ut genom åren här på gården.
När jag var riktigt liten så hade Mormor hundpensionat och det var då hundar i hela gamla lagården. Detta var ju på sjuttiotalet och man hade inte hundfoder som man har idag utan det var storkok på makaroner som man köpte billigt på kungsörnen i Järna (det var sådana som blev kvar i tillverkningen och vissa som hade sopats upp från golvet och så). Sedan blandades makaronerna med lite köttprodukter och vitaminer och så fick hundarna äta. Som det alltid verkar vara hos oss så var det så att om en hundägare ringde och sa att de inte kunde hämta hem sin hund så blev den kvar. Detta resulterade i att det under en period bodde ungefär sju hundar av olika raser i huset. De första hundarna som jag kommer ihåg var dock en golden retriever som hette Beauty och två taxar. Den ena taxen, Djinn, dog rätt så snart och den andra taxen, Knoppen, blev faktiskt ihjälbiten av retrievern. Den officiella versionen till oss barn var dock att taxen hade ramlat ner för trappen och brutit ryggen men det trodde jag inte på särskilt länge, speciellt eftersom jag bevittnade en snabb avfärd till djursjukhuset med en tax inlindad i en blodig handduk samt en instängd och utskälld retriever. Beauty var egentligen en ganska trevlig hund men hon hade hela livet vissa mordiska tendenser. Allt som var i tuggvänlig storlek låg i riskzonen. Lite pinsamt var det att hon klippte tre av grannens hönor när hon var ute på promenad och råkade gå förbi där lös. En annan gång var det den andra grannens kattungar som råkade illa ut. Jag måste dock säga att våra grannar var mycket förstående när det gällde detta och det orsakade inte särskilt mycket osämja. Det enda positiva med hennes snabba dödande var att hon tog alla stora råttor i stallet (de var otaliga pga att vi inte kunde ha några katter eftersom katterna blev uppätna av hunden). Vi fick efter ett tag ytterligare en golden retriever som hette Honey. Honey skulle egentligen ha blivit avelstik men var alldeles för vek och underlig i temperamentet. Dessa två hundar var i mångt och mycket varandras motsatser, Beauty var tuff och dominant och Honey var vek och lättskrämd.
En av de få saker som de egentligen hade gemensamt var att på promenaderna så försvann båda två som oljade blixtar och man såg inte till dem förrän man kom hem. De cirklade runt en i skogen utan att man såg dem fastän de hade koll på var människorna var. De hade också en otrevlig vana att ta gyttjebad vid varje skogspromenad och luktade frukransvärt illa vid hemkomst. En gång så fick faktiskt Loulou och jag en liten gummipool som vi skulle få bada i. Den blev dock kortlivad då hundarna använde den till att skölja ur dyn ur pälsen vid hemkomst för att undvika att bli spolade med slangen, det var ingen idé att ens försöka bada i det dyiga hundhåriga vattnet. Med åren så blev dessutom Beauty tvärdöv så man kunde ropa hur mycket man ville helt utan något som helst resultat. Hon lärde sig dock teckenspråk hyffsat även om hon ofta utnyttjade sin dövhet genbom att se ut som om hon inte begrep någonting alls. Vi hade även lite höns under dessa år och det roligaste som hundarna visste var att sitta utanför hönsgården och titta på hönsen, Beauty med förhoppningen om att få döda en höna eller två och Honey bara för att hon inte begrep bättre. När Beauty blev riktigt gammal så skaffades det faktisk katter till stallet och på ålderns höst roade hon sig med att jaga dessa, utan större framgång dock.
De var också konstant hungriga som alla retrievrar och tiggde något förskräckligt om man lät dem vara med vid bordet. Vilken mat som helst gick bra och varje kväll så bjöd Mormor på en knäckebrödsmacka till dem. Om man bara kastade maten till dem så svalde de utan vidare frågor oavsett om det var ätbart eller inte.
Efter att ha växt upp med två retrievrar så kändes det som om det var dags att prova på någon annan ras efter det att båda hade vikit runt hörnet. Mormor tyckte fortfarande att golden retriever var en bra och enkel ras att ha men Morfar och jag lade in ett litet veto och så började diskussionerna. Att vi måste ha en stor hund var självklart då det behövs någon som vaktar och avskräcker potentiella tjuvar. Jag ville gärna ha en rottweiler då jag alltid gillat sådana men Mormor var inne på labradorer. Efter mycket funderande så blev det en slags kompromiss då vi kom överens om boxer. Mormor hade faktiskt haft en boxer på femtiotalet som var en av de bästa hundarna de haft i familjen. Den boxern hette Aita och hon var barnvakt och allmän familjmedlem. Varför man inte fortsatte med boxrarna vet jag inte men nu fick de göra sitt intåg på gården igen och hur det gick till återkommer vi till snart...
Tack och godnatt!