Nu känns det som att det är dags att summera den här valpningen, småttingarna har ju fyllt fem dagar och allt är stabilt. Alla valpningar är ju helt olika och även om vissa saker aldrig ändras så finns det otroligt mycket som kan gå hur som helst.
Astrid påbörjade det hela precis som hon gjort de övriga gångerna med krav på att matten skulle hålla sig nära och serva henne med allt nödvändigt. Ryggmassage, kisspauser och bäddning av låda är ju mattens uppgift att se till att det flyter på med. Hon började klocka fyra på lördagsmorgonen med att kräva full service och så höll det på ända tills klockan 06.40 på söndag morgon då första valpen tittade ut. Det var helt odramatiskt, två små krystvärkar och plopp så låg där en fin frisk valp. Astrid har ju inte så bråttom när hon föder utan ser till att valpen kommer ut, tvättas noggrant och börjar dia så det tog nu ungefär två timmar mellan valparna, men de kom på samma enkla sätt med två små krystar per valp. Numer fem kom baklänges och var lite slöare än sina syskon men gnuggades igång och blev lika pigg som de andra efter en liten stund. Jag upplever att själva utdrivningen går lite segare när rumpan är först och att dessa valpar kräver lite mer uppmuntran för att komma igång.
Det var först efter valp nummer fem som det började krångla lite, nummer sex kom rätt och var pigg men hade tyvärr gomspalt. Det är en ganska vanlig missbildning på valpar av brakycefala raser men var faktiskt Astrids första och enda valp som fötts med detta. Hon var väldigt pigg men vi bestämde ändå för att avliva då en valp med gomspalt oftast ändå dör genom att de svälter ihjäl då de inte kan äta som de ska. Det är alltid ett tufft val men som uppfödare har jag det ansvaret och med fem friska valpar i lådan så finns det ingen anledning att utsätta vare sig valpen eller tiken för en massa stress genom att försöka rädda den.
Efter detta så tog det en väldigt lång stund innan nummer sju var på väg och tyvärr så låg den i ett felläge med rumpan först utan några tassar, de låg liksom under den och någon gång under förlossningen så hann den dö. Astrid gjorde då något mycket Astridtypiskt, efter att ha suttit och pustat en stund i lådan sa hon att hon ville gå ut. Hon körde en språngmarsch runt trädgården och stannade mitt på gräsmattan för att krysta. Jag fick hjälpa henne att peta fram benen och dra ut den och när den väl var ute efter en liten kamp där ute på gräsmattan tittade Astrid lite hastigt på den slängde en blick på mig och gick demonstrativt därifrån. Hon visste att den inte var livsduglig. På sitt oefterhärmliga ursprungliga sätt valde hon att lämna sin låda för att föda en död valp så att den inte skulle hamna bland de andra. En tik i naturen skulle inte heller vilja ha en död valp i sin håla utan antingen får man äta upp den eller så får man slänga ut den. Jag tror att någonstans vill hon inte äta den utan gjorde det som då var mest naturligt. Den korkade matten förstod naturligtvis inte Astrids helt logiska val utan jag sprang efter henne in och gnuggade förtvivlat på valpen i förhoppningen att den skulle komma igång.
Min läxa i det här var att jag alltid ska lita på min Astrid ( något jag ju egentligen vet) men hoppet är ju det sista som överger människan. Klockan var nu halv tre på natten och efter nästan två nätters vak var jag mest ett vrak medans Astrid verkade relativt opåverkad. Efter att ha gett upp om den döda valpen så tänkte jag i min trötta hjärna att det borde vara klart men vid närmre undersökning kändes det som om det låg en till långt fram i magen. Efter två timmar så kände jag ett par små bakben men inga ordentliga värkar, Astrid pysslade mest om sina små och var väldigt lugn. Efter ytterligare någon timme så insåg jag att det var en död valp till som skulle ut och även om Astrid verkade obekymrad över det hela så började jag få lite lätt panik och nu när morgonen kom så började jag ringa runt för att få tag på veterinär som kunde hjälpa oss. När vi precis bestämt oss för att åka in till Södra djursjukhuset så kom det plötsligt en värk och med gemensamma krafter fick vi då ut valp nummer åtta. Den var också död och gick inte att få igång. Nu kände jag inga fler valpar i magen så efter två maratondygn tänkte jag att vi kanske äntligen skulle få vila.
Astrid somnade med små snarkningar i lådan med valparna fastmonterade vid varsin spene och jag dåsade till. Plötsligt väckte Astrid mig och påpekade att hon behövde gå ut så det var bara att vakna till och släppa ut henne, klockan var nu tio på förmiddagen och jag var knappt vid medvetande. För att ha koll på att den sista efterbörden skulle komma så hasade jag efter ut och efter en liten språngmarsch runt trädgården så ser jag hur Astrid börjar trycka för att få ut något. Det såg lite trögt ut så jag gick dit för att hjälpa till och döm om min förvåning när det nu kom en valp till, också stendöd. Runt omkring oss stod nu ett gäng mopsar och glodde och Astrid slängde först en blick på den döda valpen sedan en sträng blick på mopsarna och så joggade hon in till sina barn på oförskämt pigga ben. Jag hade liksom glömt att jag öppnat dörren för resten av hundarna någon gång på morgonen så vi hade ett litet gäng som bevittnade våra gemensamma ansträngningar med att få ut den sista valpen. Astrid är så fantastiskt trygg och självsäker att hon inte brydde sig om att hon klämde ut en valp i princip i huvudet på Curt-Åke, det var mest jag som blev nervös över att det skulle bli rörigt.
Lite lätt panikslagen och helt utmattad försökte jag känna igenom buken och tyckte då att jag kände något men var lite osäker. Eftersom hon nu hållit på och valpat sedan halv sju på söndagen så ringde jag veterinären igen och fick komma in för att kolla läget. Valpar och Astrid fick nu åka till Gnesta för en bukröntgen och allmän koll men allt var bara bra och inga konstiga rester i livmodern. Astrid tog mattens panik med ro och tyckte mest att det var väl lite onödigt att åka på tur, men vid det här laget kände jag att jag inte ville lämna något åt slumpen.
Egentligen handlar allt om olika avvägningar, jag kunde ha åkt in på söndagskvällen och gjort ett kejsarsnitt och kanske hade vi då fått ut de tre sista valparna vid liv. Nu mådde dock Astrid väldigt bra hela tiden och det var ju inte dåligt att lyckas föda fram tre döda valpar naturligt. Det är ju så att det fostrets stresshormoner som styr förlossningen och om de dör innan de hamnar i utdrivningsskedet så skickas inga vettiga signaler till tiken och då blir det inga krystvärkar. Nu kunde jag ju gå in och stimulera henne så att hon krystade när valparna väl var framme i bäckenet och då tog hon i och tryckte ut dem ganska så effektivt ändå. Nu förlorade vi alltså dessa tre pga att en tog för lång tid eftersom den hade ett felläge och de som låg efter hann då få syrebrist innan de kunde komma ut. Det ser man på deras efterbörd då den ändrar färg om den tömts på syre efter att den släppt från livmodern. Det var antagligen fråga om några timmar bara då själva fostren var fina men efterbörden felfärgad. Nu är det ändå så att det är en större stress att åka göra ett kejsarsnitt och risken för komplikationer gör att jag hellre har fem levande valpar och en tik i mycket god kondition än åtta valpar och en tik som utsatts för en stor operation. Fantastiska Astrid har alltså nu fött fram hela 29 valpar under sitt liv och är ändå nu efter att ha fött sin sista kull fin i hullet, bra i pälsen och pigg. Det är inte ofta man får privilegiet att ha en sådan avelstik:)
Nu har jag en pigg Astrid som har bra med mjölk, pedantsköter sina fem små underverk och äter tre jätteskålar mat om dagen (och en helt förstörd matte som vakat dygnet runt för att sköta markservicen kring mor och barn). Förutom att en av valparna fick en liten dipp i tisdags så har allt gått enligt boken. Den blev antagligen lite kall av att ha krälat åt fel håll men det löste sig med mycket värme och extra koll på matning en natt (kul att man fick sova även den natten). Nu kan jag äntligen njuta av de små utan större oro och vi kan konstatera att det blev fyra hanar och en tik. Alla utom en hane ser ut att bli murrisar så det här är verkligen mamma Astrids barn.
En handfull perfektion...
Tack för idag!