Igår ägnades dagen åt att elda upp en stor rishög hemma hos Märta. Hon hade dragit på att elda upp denna hög då hon har ärvt Morfars skräck för att huset ska brinna upp om man tänder eld på en hög med skräp som ligger i andra sidan trädgården. Märta var övertygad om att rishögen skulle ta fyr och säga FFFOFFF med sju meter höga lågor, men nu är det ju så att om man eldar medans det är blött så blir det inga FFFFOFFF. Det blev bara ett litet pys och små lågor som säkert var två decimeter höga. Om man låter en rishög ligga i flera år så packas den ju ihop och blir riktigt blöt och det blir ganska så odramatiskt när man väl eldar upp den. Det blev istället en liten småtrevlig brasa och vi firade med årets första korvgrillning. Visst är det underligt att korv smakar så bra när man har hållit den över en riktig brasa, i vanliga fall är ju varmkorv inte någon kulinarisk höjdare.

Dagen var ju riktigt skön och varm men på kvällen så öppnade sig plötsligt himlen och så började det blåsa storm. Ibland så undrar jag om mina kära små hästar känner på sig vilka kvällar jag inte har någon lust alls att springa runt och jaga dem. I vanliga fall så går alla stona hem i en snygg rad och parkerar sig i respektive box, men igår så var det plötsligt något som inte passade damerna och det blev varken en snygg rad eller några hästar i boxarna. Den enda som kom hem var Canja som efter en halv sekund inne i boxen insåg att hon var helt själv i stallet och då började yra runt för att kolla alla de andra boxarna. Efter lite övertalning så stängdes hon in och sedan var det bara att traska ut i ösregn och blåst och leta efter korkade ston. Det tog ca en halvtimme att locka in dem en efter en och vid det laget var jag både blöt och lagom sur. Det måste vara någon slags lag om alltings djävlighet att de kvällar som jag inte har ätit middag, regnet öser ner och det dessutom är något man faktiskt vill se på tv då krånglar djuren. Nu var det inte bara stona som tyckte att det var onödigt att komma hem utan även valackerna sprang runt längst bort i hagen som yra höns. I dessa lägen är det bara att konstatera att mina hagar är för stora, de syntes inte ens i kolmörkret utan det enda livstecknet var att man hörde något som sprang och klaffsade ett par hundra meter bort. Faktum är att efter en lång stunds ropande och lite famlande i lerig mörk hage gav jag upp, de fick vara kvar ute. Detta är något som händer varje vår, hästarna har höbal i hagen och får plötsligt för sig att nu behöver de inte gå in eftersom det inte är kallt, det finns mat och även vatten i diverse pölar. Jag har diskuterat frågan om lämpligheten i att dricka vatten ur pölarna i hagen med dem men de vill inte höra på det örat utan brukar faktiskt gå ut direkt från boxen och ställa sig och sörpla fast de har alldeles utmärkt rent rinnande vatten inne. Jag hade faktiskt lite ångest när jag satt inne i värmen senare men ibland får man bara acceptera att saker blir som de blir. I morse så fick jag iallafall dem att traska in en stund för att dricka och äta, men då hade balen i hagen tagit slut så de hade inget som höll dem kvar. Ikväll var dock ordningen återställd och samtliga hästar traskade in snällt och fint igen, konstiga djur.

Nöjda hästar i höbal...

Jag lyckades iallafall ta mig in och titta på andra halvan av melodifestivalen och ja: rätt låt vann

Nattsömnen blev sedan lite sådär då jag för tillfället har en väldigt tjock och lite oroligt Kisse som springer runt och letar bo till sina kommande telningar. Kissens snart förestående nedkomst är beräknad till början på nästa vecka, men man vet ju aldrig helt säkert med katterna. Hon har inte bestämt sig riktigt ännu men det lutar åt antingen min säng eller lådan som jag har ställt bredvid sängen (jag hoppas naturligtvis på lådan då det är en något obehaglig upptäckt när man vaknar av födande katt under täcket). Det lär finnas goda skäl att återkomma i ärendet.

Tack och godnatt!