Nu har den riktiga babyboomen satt igång här på gården. Hönanbönan som låg på tio ägg (trodde jag) har varit mycket lyckosam i sitt ruvande. Igår skulle vi flytta henne och äggen (eller vad vi trodde var ägg) till ett litet eget hus så att hon och hennes telningar skulle få lite ro i början av livet blev vi lite lätt överraskade kan jag säga för när jag väl fått tag på en stycke ilsken Hönaböna så for det ut ett myller av småttingar åt alla håll. De hade kläckts några dagar tidigare än vad jag räknat med så istället för att göra en förflyttning av ett lite näste med ägg blev det kycklingjakt då dunbollarna blev hemskt upprörda då deras varma tak plötsligt lyftes rätt upp samtidigt som det kacklade högljutt och flaxade hysteriskt. Nu är höns egentligen inte så svåra att flytta när de har barn eftersom de finner sig i nytt boende utan protest bara barnen är med. Hönanbönan är nu mycket nöjd med det nya boendet eftersom det är avskilt från de andra hönsen och fullt med spännande gräs och annat att lära barnen äta och krafsa runt i.
Det mest fantastiska med hönsmammor är att de absolut inte kan räkna så om man har några extra kycklingar stoppar man bara ner dem och vips så ingår de i den allmänna blandningen. Höns har den ultimata regnbågsfamiljen på ett sätt, om en höna signalerar att hon är villig att ruva så springer alla de andra hönorna dit och lägger sina ägg så att hon får en ordentlig hög att ligga på. Som ansvarsfull hönsägare måste man dock se till att stänga in hönan när man anser att äggmängden är lagom eftersom de andra hönorna annars fortsätter att värpa på den som ruvar tills hon sitter på toppen av ett äggberg. Hönanbönan har pga detta legat i en bur inne i hönshuset och därför blev jag lite förvånad då det myllrade ut tolv kycklingar eftersom jag stängt in henne med tio ägg. Uppenbarligen har hon själv lagt några extra efter inlåsningen. Det spelar alltså ingen som helst roll vilken färg eller form kycklingarna har som kläcks fram, hönan tar hand om dem alla. Hönanbönan är just en sådan där duktig hönsmamma, hon la sig på ett gäng ägg även förra året och tog sedan också hand om mina kycklingar från kläckningsmaskinen precis som hon gör nu. Om vi ska lära oss något av hönsen så är det att bli lite mer hönsmammor och våga ta hand om alla barn oavsett genetisk koppling eller ej.
En liten höna med en blandad skara av egna och adopterade barn...
Vad gäller fåren så har de inte riktigt hönornas förmåga att tappa räkningen. De kan oftast räkna till ett men kan bli förvirrade om det blir två. De är väldigt bestämda på hur många barn de vill ha och vilka, det går inte att stoppa in någon liten extra lammunge och hoppas på adoption där inte. Tvärtom så kan de välja att sparka bort barn nummer två om det första verkar duga och då får den duktiga fårägaren adoptera istället. Nu har jag haft tur med de första tackorna i år som glatt accepterat livet som tvillingmorsor så än så länge slipper jag nattmata små lamm.
Lite drama fick vi ändå uppleva idag då Märta hade en lite jobbig förlossning. Efter några timmars vankande och pustande kom det bara ut en liten fot och då vet man att den andra antagligen ligger vikt. För att slippa bråka för mycket med henne ringde jag efter hjälp med att hålla i så att jag skulle kunna känna efter och kanske lägesrätta men medan hjälpen var på väg så kom Märta traskandes till mig och bad om lite assistans. Hon är ju ett av mina äldsta får och vi är mycket goda vänner så det var bara att stoppa in en hand, putta bak en liten nos och kroka in fingret i det böjda benet, räta ut det och vips så lyckades vi få ut ett helt litet lamm. Det är egentligen inte särskilt svårt att peta fram ett litet krokigt lamm om man bara vet hur det ska vara och tackan är samarbetsvillig. Nu var det ju två små lamm så medans Märta började tvätta lamm ett så assisterade jag lamm två så att det också ploppade ut. En tacka som precis fött ett lamm är så öppen att nummer två kan man i princip bara dra ut utan någon direkt kraft, man guidar det liksom mest rätt. Hjälpen anlände ungefär två minuter för sent, det hela gick oerhört fort när vi väl kom överens:)
Märta med sina två små mirakel...
Det är alltid en adrenalinkick att vara med vid födslar och jag kommer aldrig tröttna på den biten av mitt jobb. Att få vara med om något så ursprungligt ger styrka, saker föds egentligen precis hela tiden omkring oss vi måste bara stanna upp och njuta av det oavsett om det handlar om växter eller djur. Ännu är jag knappt halvvägs vad gäller årets babyboom, kvar är ett antal får, ankan Anki och starka Astrid så det kommer mer sötchocker från Åkerby:)
Tack och godnatt!