Inget föl...
Idag har vi städat och flyttat saker från den ena sadelkammaren till den andra. När man lyfter på skåp och sådant som har stått på samma ställe i flera år kommer det fram många intressanta saker. Egentligen borde man flytta allt en gång om året så att man inte samlade på sig så mycket skräp.
Jag hade idag ett intressant samtal med en uppfödare som reagerade på ett intressant sätt på att jag låter Kalle ha en fru att gå med. Hon utryckte att hon aldrig skulle släppa ihop sin hingst med ett sto för hon var ju rädd om sina hästar och inte ville få benen avsparkade på dem. Hur mycket jag än försökte förklara att det inte är större risk att Kalle ska få benet avsparkat när han går med Sunny än att hon skulle sparka benet av någon annan häst vidhöll hon att det var en fasligt korkad ide att ha dem ihop. Denna skräck för att ha sällskap till hingstarna är väldigt vanlig och tyvärr har folk fått för sig att hingstar alltid slåss med andra hästar och är helt rabiata. Min erfarenhet är att hingstar, precis som andra hästar, har behov av sällskap och blir lugna och harmoniska om de får gå i en fungerande flock. Hur flocken ska se ut beror på vad hingsten har för personlighet, Kalle kan gå med hur många eller hur få ston som helst för att han har stor social kompetens. Vad hästen har för social kompetens är viktigt när man ska jobba med den, det beteende de har i flocken är det beteende de har när man hanterar dem. En lugn häst som är van att kommunisera med andra individer kommer troligen att villja kommunisera med sin ryttare också medans en stressad häst som inte har vant sig vid att kommunisera med någon blir mer svår att påverka. Genom att man i så många generationer har isolerat hingstarna från allt sällskap har man nu ingen aning om hur deras temperament verkligen är. Man kan tex titta på halvblodshingstar som är dressyrstammade. Dessa hanteras oftast endast av proffs som kan klara av även svåra hästar och utsätts oftast inte för några skrämmande situationer och därför kan individer som har ett ''dåligt'' temperament användas i aveln. Resultatet av detta märks efter ett tag på avkommorna men då är det ju liksom redan för sent. Det gör detsamma att de är hur vackra som helst eller hoppar hus om du inte kan hantera och rida dem utan att riskera livet...
Min ide är alltså att om en hingst, som Kalle, kan gå med stona och visar ett bra beteende i flocken så är det troligare att hans avkommor får ett bra temperament. Om han inte hade klarat detta hade han inte fått gå med stona och då hade jag nog inte velat ha honom i aveln eftersom det då hade varit risk för att han hade nedärvt ett dåligt temperament. Nu har hans avkommor blivit väldigt trevliga och lätta att hantera och även om han bara står för hälften av generna och inget av miljön villket står för mycket av temperamentet, så har han hjälpt till att skapa trevliga hästar.
Med detta vill jag inte säga att jag inte förstår hur de som har sina hingstar isolerade tänker. Eftersom hingstarna är värda massor av pengar så vill man skydda dem på bästa sätt, men i mina ögon så skjuter man sig själv i foten när man tar bort hästens naturliga miljö. Man minimerar vissa risker men ökar andra.
Detta är en svår fråga som inte kommer att lösas på många år ännu precis som den om hönan och ägget.
Kalle är iallafall en lycklig häst som har alla ben i behåll och är vid sina sinnens fulla bruk.
En häst är en häst oavsett kön, ras eller ålder.
Tack och godnatt!