Ida har nu kommit på att hon kan ta fåglar också för att utöka menyn från råttor, igelkottar och ormar. Häromdagen hörde jag ett fruktansvärt liv i trädgården, skatorna satt i trädet och skrek som besatta. Det var Ida som hade fått tag på en av de precis flygfärdiga skatungarna och hon hade förstås gjort processen kort med den, till föräldrarnas stora sorg. Idag tog hon en för lågt flygande svala, ganska skickligt egentligen men inte säskilt uppskattat av mig. Råttorna är bara bra att hon tar men fåglarna kunde hon faktiskt låta bli.
Om det var de irriterande duvorna hon tog så skulle jag iofs bara bli glad för de har nu förökat sig till en ansenlig flock. De har faktiskt lärt sig att flyga ut ur ridhuset när jag börjar hojta och vifta eftersom jag i nästa sekund börjar kasta spön på dem. Den som däremot inte uppskattar mina viftningar och skrik är stackars Rune som tror att det är han som gjort något stort fel varje gång detta händer, de andra hästarna bryr sig inte nämvärt för de förstår att det inte är riktat till dem. Den första augusti får man börja jaga duva och då är det kört för dem...
Hundarna njöt nog betydligt mer av söndagens ponnyhoppningar än deras matte då de fick vara med hela dagen och prata med all gäster på deras fält. De började sitta och tråna redan tidigt på lördag morgon då högtalarna drog igång. För en liten boxer är det fantastiskt spännande och trevligt med så många besökare samtidigt, både nya och gamla bekanta hälsas med glada hopp och skall. Ida har ju släppt på sina neurotiska tendenser när det gäller andra hundar och njuter nu i fulla drag som bara en boxer kan av att ligga uppochner på alla lämpliga barn. Här har hon naglat fast Vilmas ben och lagt sig i den perfekta positionen för att försäkra sig om fortsatt kel...
Bina gillar också att flirta med barnen men på ett betydligt stillsammare sätt. Hon tittar gärna på, väldigt nära, när de äter...
Hon skulle dock aldrig ta något från någon och det mest intressanta är att även om hon ser väldigt hungrig ut när hon studerar den som äter så vill hon oftast inte ha när man bjuder henne. Bina äter bara mat som är noggrant genomnosad och helst testad av någon annan så att den inte är förgiftad. Det är många som i all vänlighet har frågat om de får ge henne lite bulle eller smörgås när vi har varit på tävling eftersom hon tittar så längtansfullt på det de äter, jag brukar då svara att de får de gärna göra men att hon kommer inte att äta det de bjuder på. Hon tar bara väldigt försiktigt och mycket artigt det de ger henne och spottar sedan ut det framför mig med en min som säger "titta vad jag fick tror du att man kan äta det?" Om jag då säger att "ska du inte äta det där?" så kan hon med försiktiga små tuggor ibland tvinga ner det. På något sätt så är det inte det att hon är hungrig som får henne at tigga av folk utan det är mer ett artigt intresse av vad de håller på med. Dessutom så får hon ju vatten på sin kvarn då folk gärna pratar med henne och frågar om hon vill ha lite bulle vilket hon då tar som en trevlig konversation som kunde handla om vad som helst egentligen. Bina gillar att delta i alla samtal vare sig det handlar om mat eller bara om vädret. Om man står i en liten samling och pratar så händer det ganska ofta att hon ställer sig mitt i och börjar prata hon också, alltså hon skäller med oss. Hon kan även ibland på kvällen komma in i köket och börja konversera om saker som tydligen är viktiga. Det är ganska intressant att konstatera att hon har ett ganska så stort ordförråd som hon förstår för hon kan ibland tom snappa upp saker när mormor och jag pratar som inte är riktade till henne. Det är det som är det roliga med äldre hundar som man har levt nära hela sitt liv man får en väldigt speciell kontakt och de blir väldigt personliga med åren. Bina har massor av personlighet och en väldigt stor integritet som är mycket tydlig för alla som träffar henne.
Tack och godnatt!