Jag var ju lite nöjd med mig själv häromdagen när jag fick på mig mina gamla tävlingsstövlar som legat i malpåse i två år. Det är ju ett tecken på att benen varken är svullna eller tjockare än de var när jag tävlade sist, faktum är att de är snarare smalare än då eftersom jag faktiskt inte fick på mig dem på de sista tävlingarna jag gjorde innan benen blev sådär vingliga. Nu har jag faktiskt inte stoppat vid att dra på mig dem och skutta runt hemma utan idag parade jag ihop dem med ett par ridbyxor från samma gamla malpåse och stoppade ett stycke grå ponny i en liten låda och skramlade ner till Vikbolandet. För att på något sätt fira årsdagen efter ryggoperationen tänkte jag att det var en utmärkt idé att testa både mig och den harhjärtade stackars ponnyn på riktigt. För säkerhets skull så har jag ju inte avslöjat planen för någon utan gjorde detta lite bara för mig själv. Som tur var så fungerade det, inga katastrofer, inget ont och inga ofrivilliga flygturer tycker jag är ett strålande resultat. Lite ringrostigt var det kanske men inte värre än att vi tog oss runt första klassen med två små rivningar och andra med bara en liten rivning.
Lille Nicke har ju tillbringat ett år nere i skåne och har egentligen varit till salu, men som tur var så blev han aldrig såld så förra veckan fick han komma hem igen. Han är ju lite speciell, väldigt snäll men ganska så rädd av sig. Det finns minst en krokodil och tre lejon bakom varje hörn så det gäller att vara beredd om något rör sig för det brukar vara ett tecken på att de tänker äta upp en liten grå ponny. Om man inte vill hoppa fram och tillbaka hela ridturen så gäller det att få honom övertygad om att så länge han följer min plan så kommer lejonen inte se honom. Nicke och jag har ett bra förhållande och han litar på mig vilket gör att ridturerna för det mesta är hyfsat behagliga, men när det gäller hoppningen så har han faktiskt glömt bort att jag har koll på krokodilerna under bomarna. Det gäller att ha mycket tålamod med honom så att han inte tappar förtroendet för en och idag fick jag prata med honom hela tiden och bevisa att jag hade kontroll på bomkrokodilerna. Det som händer är egentligen att han tappar bjudningen och backar av för mycket när man rider mot hindren för att han tittar på dem och när det då blir dåligt tempo så hoppar han lite rakt upp och ner. Om man då råkar hålla fast sig lite i tygeln så blir det i slutändan tvärstopp eftersom han känner att ryttaren inte har riktig koll. För att göra det lite knepigare så hoppar han alltid 50 cm för högt över hindren och med väldigt rund rygg så man skjuts lite ur sadeln. En sådan häst är otroligt lätt att få kämpiga rundor på, men när han väl har jämn bjudning och slappnar av så är han fantastisk. När jag red honom själv för två år sedan var vi där, han gled runt banorna som ingenting och vi hade roligt. Idag var första rundan då lite obalanserad och ojämn, men andra rundan blev oändligt mycket bättre. Bra språng på alla hinder utom det han rev och där blev språnget mest dåligt för att vi hoppade rakt mot publiken och precis när han hoppade av bestämde han sig för att de nog ändå kanske tänkte stoppa en grå ponny på grillen som de precis tänt.
Det är ändå fantastiskt att för ett år sedan låg jag där, nyopererad, och visste inte om jag skulle kunna rida eller egentligen gå normalt igen. Nu njuter jag av varje liten återgång till vad de flesta kallar normalt. Det är en ganska lång väg från att rida lite 1-metershoppningar på en liten grå ponny till att hoppa nationell 140 som jag gjorde en gång i tiden, men ibland är det värt att ta många steg tillbaks. Jag kanske aldrig mer rider på den högre nivån, men det är ju det som är fantastiskt med ridningen, konsten ligger i att göra det mesta av den häst man sitter på och ha roligt tillsammans. Nicke och jag ska nog fortsätta att göra just det, tävla för att ha kul och utveckla vår relation.
På spaning vid tävlingsbanan, glada öron på ganska avslappnad liten grå ponny...
Tack och godnatt!