Jag har kommit på miog själv med att vara lite inkonsekvent när det gäller det här med positiv förstärkning. Det är inte när det gäller hästarna som problemet uppstår utan när det gäller en viss liten hund. Den senaste tiden så har det blivit mycket "AAAASTRIIIID" och väldigt lite "duktig vovve". Hon har tydligen gått in i värsta huliganåldern och om jag har tyckt att hon har varit lite busig fram tills nu så är det ingenting mot hur hon har blivit den senaste tiden. Igår hittade jag henne uppe på mitt köksbord i full färd med att äta det som fanns där (som tur är så var det hundmat som stod där just då). Hon rymmer nu ganska ofta och har kommit på att hon kan springa ut på vägen om hon rundar huset och går genom hagen på framsidan. Hon är dessutom snabb som tusan då hon i ena sekunden står bredvid mig och i nästa så är hon totalt försvunnen. Häromdagen när jag lagade staket så lyckades hon försvinna tillsammans med den kniv jag hade haft med mig ut. Det tog en stund innan jag förstod var kniven var då jag hade lagt den bredvid mig, men det slog mig ganska snart att även hunden hade varit precis där också. När jag hittade henne så var hon på gårdsplanen och glad i hågen kastade hon kniven i luften och fångade den, som en lite vass boll ungefär. Då blev det naturligtvis ett AAASTRIID i ren förskräckelse.
Astrid är dessutom en av de sämsta ridlärarhundar som existerat. En bra ridlärarhund sitter lugnt i hörnet under lektionen eller håller sig borta från ridhuset, Astrid gör inget av detta, hon springer istället runt och vallar hästarna eller ställer sig mitt i vägen när de kommer galopperande. Hon gillar också att springa ut och in genom dörren samt att gräva små gropar i ridbanan. För att inte ägna halva lektionen åt att vråla AASTRIIID så fick hon idag sitta kopplad hos föräldrarna. Detta resulterade i en sur hund som ägnade en massa tid åt att försöka tugga sönder pallen som vi använder för uppsittning. Man skulle ju kunna tänka sig att det vore enklare att lämna henne inne hos morföräldrarna, men då sitter hon bara i trappen och ylar eftersom hon vet att det pågår en väldigt spännande lektion ute i ridhuset.
Astrid har lite annat för sig i trappen också. Hennes samling av upphittade saker finns där (den fylls på varje gång hon är lagom uttråkad och ingen ser och töms varje gång matten behöver en sko eller två)...
Längst upp i trappen sitter den skyldiga, helt oskyldig (även oskyldig till att mattan har råkat ut för något underligt missöde)...
Hon har även börjat apportera allt som går att bära (inte till matten utan till lämpliga ställen) och det senaste projektet var att förflytta alla de fina sittdynorna från ridhuset som en snäll förälder har lagt dit. Gården är nu full av dessa hjärtan som hon stolt bär runt...
Vad i hela friden det ska bli av denna förskräckliga lilla varelse kan man ibland undra. Både Ida och jag bara skakar på huvudet åt alla hennes hyss som hon konstant utför. Den enda gång man kan vara lugn är när hon sover. Det jag nu funderar på är hur tusan jag ska lyckas komma tillbaks till det med positiv förstärkning då hon väldigt sällan gör något man kan berömma. Jag får väl helt enkelt börja berömma henne så fort hon inte gör något alls...
Tack och godnatt!