Idag har Astrid varit på utställning i Strängnäs. Hon var riktigt duktig och domaren tyckte faktiskt att hon är fin. Jag har ju själv tyckt att hon är en av världens finaste små boxrar, men det betyder ju inte att resten av världen tycker det också så det var väldigt roligt att få lite bekräftelse. Lilla Astrid fick HP och blev BIR och fick jättefin kritik. "feminin tik av mycket god typ, bra helhet och proportioner, tilltalande huvudoch uttryck, bra benstomme,tillräcklig kropp, ännu valpig i sina rörelser". Vi har ju tränat en del inför detta och hon har varit ganska så duktig på att stå och springa, men det är ju lite annorlunda när det är så mycket runt omkring som det blir på en utställning. Hon stod riktigt bra, men när vi skulle springa blev det väldigt mycket skutt och ett par frivolter. Hon fick helt enkelt syn på diverse roliga hundar utanför ringen och ville ju leka med alla inklusive matten som ju sprang lite roligt, typiskt boxerfnatt alltså. När domaren skulle kika på tänderna så tänkte hon dessutom att detta måste ju vara ett bra tillfälle att ge honom en stor boxerkyss så det var bara att hålla henne hårt för att hon inte skulle åla sig upp i hans famn, hon har inga problem med tillgängligheten, snarare tvärtom, men det är väl ganska så typiskt en glad boxer. Idag var det ju bara en inofficiell utställning men snart blir det dags för årets stora utställning i Stockholm så nu ska vi lägga oss i hårdträning så att det inte blir fullt så mycket skutt.

Snyggastrid med sina fina rosetter...

Vi hade med oss lilla Betty som moraliskt stöd (och för att Betty skulle öva). Betty blev nog ganska så överväldigad över den något röriga miljön men hon tog det ändå med jämnmod och satt mest och tittade med stora ögon på alla jättehundar som sprang runt. de är iallafall jättefina, de små systrarna...

Det var en ganska så intressant upplevelse att dela ett ridhus med över 200 hundar och nervösa ägare. I vår ring gick det även grand danois och leonberger och dessa parkerade ganska så nära. Precis bredvid oss stod en man och borstade en jättestor svart, lurvig newfoundland som fick stå på ett bord för att inte få sand i pälsen. Han borstade och borstade i över en timme för att sedan gå in i ringen i ca två minuter för att få en liten rosett. Jag är faktiskt väldigt glad över att ha en korthårig hund som man kan bada på en kvart och sedan bara sopa av sand och annat från precis innan man går in i ringen. En annan intressant sak var att av alla hundar vi såg så var det fler än hälften som backade och försökte komma undan när domaren skulle känna på dem och titta på deras tänder. Jag är ju van vid mina boxrar och har aldrig upplevt hur det är att ha en otillgänglig hund och därför har jag aldrig riktigt förstått andra människors nervositet över momentet när domaren ska titta på deras tänder. Det är många som har ställt frågan om jag verkligen har övat tillräckligt mycket på detta och jag har aldrig förstått varför man skulle öva så mycket på något så simpelt, boxrarna älskar ju när man tar på dem och man får gärna dra dem i läpparna, Astrid försökte ju snarare komma närmare domaren än fly. Jag har nog hellre problemet att min hund är lite för glad och skuttig än att den travar perfekt men inte vill prata med främlingar. Nu ska jag iallafall åka på ett par träningar innan Stockholm och sedan tänkte jag gå en lite längre kurs under våren så att både hund och jag lär oss att visa/visas på ett bra sätt. Det kommer ju också finnas ett par små mopsar som ska åka på utställningar så småningom så nu gäller det att lära sig så att det blir bra.

Tack och godnatt!