Ibland är det nästan konstigt hur fort tiden går, det känns som om det var igår som lilla Diddi var en liten valpskrutta och nu ska hon bli mamma till nya små boxerbebisar. Diddi är nu inte så liten och definitivt inte skruttig, hon är snarare en riktig biff med massor av muskler och urkraft, precis som sin mor. Om lite mer än två veckor ska hon nu alltså nedkomma med en liten drös med ungar och hon har nu gått in i perioden av djupa suckar, hasande gång och lidande blickar som säger att hon absolut inte får tillräckligt med mat. Det är lite lustigt hur detta beteende verkar gå i arv, hon är precis som Astrid vad gäller detta med att gå runt och vara allmänt lidande. När hon inte hasar, suckar eller lider i största allmänhet så sitter hon och stirrar rätt ut i luften med glasartad blick, helt omedveten om vad som händer omkring henne.
Inte så liten och skruttig Diddi...
Pappa till valparna är hennes livs stora kärlek, Engeleaiz Undercover "Tarraz". De förälskade sig i varandra redan förra året då han var här och parade sig med Astrid, även om han gillade Astrid också så var det Diddi han blev riktigt förälskad i. Man kan ju tänka att hundar inte ska vara så nogräknade vad gäller fortplantningen, men faktiskt så ser man att de har tydliga preferenser och det har nog aldrig varit så tydligt som med dessa två. Även när Diddi inte löper så har de bara ögon för varandra och nu har de blivit ännu värre när de ska ha valpar. Jag har naturligyvis lika stora förhoppningar som vanligt på denna kombination och eftersom de nu har sådant tycke för varandra så kan det ju bli hur bra som helst:)
Pappa Tarraz...
Förra kullen med Tarraz som pappa blev ju väldigt lyckad och det känns ju lite tryggt att göra en liknande kombination igen. Av någon anledning så har man i hundvärlden idén att man inte ska göra om samma kombination, något som är lite underligt i min värld då man i hästvärlden gärna gör om samma om man verkligen tror på det. Ibland är argumentet att man måste tänka på att utvärdera hälsan, men där tänker jag att om man nu har genomavlade individer där inga hälsoproblem föreligger inom de generationer man kan utvärdera så borde man inte behöva vara så rädd. Nu gör jag ju iofs inte exakt samma kombination, men ganska så nära.
Jag har nu väldigt bra statistik vad gäller hälsan på mina uppfödningar, något jag är väldigt glad över. Dels är jag glad över att så många har röntgat och dels är jag glad över resultaten, hittills har ingen haft någon anmärkning på röntgen. Som relativt ny uppfödare så känns det naturligtvis extra bra att de verkar vara så friska och sunda, det är ett kvitto på att min stamtik var rätt tik att börja med. Det är som med all avel, att hitta rätt med honorna är det viktigaste, hanarna är alltid lättare att byta ut. Hanarna har ju ett mycket mindre jobb, de ska ju bara bidra med gener sedan är deras uppgift klar. Honorna ska bära fram avkomman och sedan uppfostra den och de har därför en större påverkan på slutresultatet. Den nya forskningen kring epigenetik är fruktansvärt intressant, man har nu bevisat att miljön påverkar generna och då får ju honorna ännu större genomslag vad gäller avkomman. Man bevisade detta genom att klona en häst och när den kom ut så hade den annorlunda bläs jämfört med sin klon, efter mycket forskning så visade det sig att proteiner i livmodern påverkade generna som styrde hur bläsen kulle se ut, miljön ändrade på något som man trott var rent genetiskt betingat.
Jag tänker nu så att mina honor ska hålla toppkvalitet, oavsett art, och sedan måste man hitta de bästa generna man kan som kompletterar det man redan har. För att sedan få ett bra resultat så måste man erbjuda den bästa miljön man kan och sedan håller man alla tummar för att planen lyckas.
Tack och godnatt!