Idag har jag äntligen ridit! Sjukgymnasten gav mig tillåtelse att rida när jag var där i måndags så idag så tog jag mig den första ridturen på väääääldigt länge. Det blev Fia som fick äran att bära runt mig på premiärtur och det kändes faktiskt riktigt bra. Ryggen gör inte ont alls men benen är fortfarande väldigt svaga. Det blir spännande att se om jag får någon träningsvärk eller inte, jag har nämligen aldrig upplevt hur det känns att få sådan där ordentlig träningsvärk efter att ha ridit. Detta beror på att jag har ridit flera hästar om dagen ända sedan jag var barn och aldrig har haft något längre avbrott. Mina muskler är liksom uppväxta till häst och vet inte hur det är att inte orka rida, däremot får jag träningsvärk av andra fysiska aktiviteter som att springa eller cykla. Det kommer att följa fler rapporter om min fysiska status...
Häromdagen när jag tittade ut så såg jag att Ida har hittat en ny utsiktplats där hon kan ha stenkoll på allt som händer på vägen...
Jag kunde inte låta bli att fota henne ur alla vinklar men inte ens en närgången fotograf får henne att tappa sin koncentrerade bevakning...
Hon har blivit väldigt duktig på att inte skälla ut alla som går förbi, men det är ju viktigt att synas ändå. Man ska aldrig underskatta den avskräckande effekten en spanande boxer kan ha, speciellt om den sitter på en upphöjd plats med ett bistert uttryck.Ida är nog den som njuter mest av att matten har börjat vistas utomhus igen, Bina är mer tveksam. Bina kan inte förstå logiken i att tillbringa de varma trevliga månaderna inne för att sedan börja gå ut när det är grått, kallt och tråkigt. Hon trippar omkring på tå i leran för att inte bli smutsig och sätter sig och tittar på matten med lidande blick om hon mot all förmodan hittar en torr fläck någonstans. Om inte matten går in inom en halvtimme från utgåendet så ger hon upp och springer och knackar på hos mormor som släpper in henne i värmen igen. När sedan matten och Ida går in så ser hon till att möta dem i dörren med översvallande glädjeyttringar och en min som säger " vad konstigt, jag måste ha gått vilse och hamnat här, inlåst mot min vilja, men nu när ni är här så kan ni ju få rädda mig, tjoho!" Att hon under den tiden som Ida varit ute och skött sina plikter har legat nerbäddad i sängen mellan mormor och morfar och sovit behöver ingen veta. Hon har egentligen bara en uppgift som hon tycker är riktigt viktig och det är att värma upp mattens fötter i sängen.
Imorgon är det idolkväll hos Annika och då brukar Bina få följa med och då känner hon sig lite extra viktig. Ida får vara hemma då hon har lite svårt att hålla sig i skinnet när man är borta på besök, Bina däremot är festproffs och vet att alla uppskattar en glad men kontrollerad hund. På lördag ska jag iväg på ponnyavelsmöte i Svenljunga och måste åka i ottan. Ida kommer nog att få åka med på det äventyret istället då hon är ganska olidlig att ha kvar hemma för morföräldrarna när hon vet att jag har tagit bilen någonstans. Om hon måste vara kvar hemma så ligger hon och gråter i trappen och tar bara paus från detta när hon släpps ut varvid hon springer runt och letar med förhoppningen att matten kanske har kommit hem utan att komma direkt in. Hon kan bara inte förstå varför hon inte får vara med på alla aktiviteter som matten företar sig, hon är ju första medhjälpare. Bina är mer som en övervakare som inte deltar utan ser till att allt går rätt till. Deras olikheter gör att de blir ett starkt team som stöttar och hjälper matten att klara sitt dagliga arbete.
Tack och godnatt!