Nu har vi sett till att världen blivit fem mopsar rikare, Kajsa och Curt-Åke har blivit föräldrar till tre små tikar och två hanar. Alla fem är kolsvarta och ser ut precis som sin far, helt perfekta små lakritstroll. Egentligen hade jag planerat för gula små figurer, men nu ville Curt-Åke absolut bli far och ordnade detta på egen hand. Han är nu bevisat fertil och vet uppenbarligen hur man gör. Det kan faktiskt bli riktigt fina små valpar då Kajsa ju redan bevisat att hon är vacker och Curt-Åke är ju en stilig mops med många kvaliteér.
Den stilige fadern...
den vackra modern...
Det var faktiskt ganska så stor skillnad den här gången på hur Kajsa hanterade detta med att bli mor. Vid fyrasnåret igår morse började hon gräva i min kudde och då förstod jag att det var på gång, till min stora förvåning så lydde hon mig när jag sa att hon skulle sitta i sin låda istället. Hon satt sedan rakt upp i lådan och stirrade ut i fjärran i tolv timmar och vägrade både att äta och att flytta sig, jag fick bära ut henne för kissning. Vid halv fyra på eftermiddagen började hon få riktiga värkar och knappt en timme senare krystades nummer ett ut. Den här gången fattade hon vad det var som ramlade ut därbak och hjälpte faktiskt till att tvätta och fixa. Ettan var en ilsken liten tik som kom med bakbenen först och som skrek i högan sky från första andetaget. På sex timmar krystades det utan några större åthävor ut sex små valpar, en var lite besvärlig men den var dödfödd men resten kom ut sprattlande och ilskna. Det är lite så att ju ilsknare en valp är när den föds desto starkare är de oftast. Nu är två stycken lite små men det kan vara så att hon födde lite extra tidigt eftersom en var död, men även de små äter, bajsar, skriker och går upp i vikt så de kommer nog att ta sig.
Förra kullen var ju exakt lika stor med fem stycken levande och en som dog så Kajsa håller sig inom sin ram. Den stora skillnaden är dock att hon är en betydligt mycket bättre mamma nu, även om hon fortfarande gärna lägger sig i sängen för att sova mellan matningarna så hoppar hon ner frivilligt lite nu och då för att se till småttingarna och hon tvättar dem noggrant. Förra gången krävdes milt våld för att få henne att mata telningarna och tvätt var inte att tänka på (det fick boxrarna sköta). Hon är dock inte en supermamma, varje gång jag lämnar rummet så lyckas hon i sina tvättförsök putta runt de små stackarna så att de hamnar i varsitt hörn av lådan och där ligger de och tjuter allt vad de kan. Kajsa själv lägger sig då i sängen och stirrar ner i lådan med förvirrad min, hon kan inte förstå varför de inte krälar ihop i en hög igen. Jag är ju van vid mina mönstermödrar till boxrar som ligger som plattfiskar och matar barnen de första två veckorna och kan väl tycka att det är lite onödigt att rota runt sådär med barnen och sedan lämna dem åt sitt öde. Nu har jag satt upp ett element i ena änden av lådan så nu kravlar de faktiskt dit och är inte så svåra att samla ihop.
Två små valpar ur I-kullen
Astrid som bara har två veckor kvar av sin graviditet följer det hela med stor spänning och snusar noggrant igenom mig varje gång vi ses. Hon sitter med nosen tryckt mot trappdörren i förhoppning om att bli insläppt, hon skulle nog bra gärna adoptera de små eftersom hormonerna redan är på plats så det blir inga besök i närheten av den här mopsvalplådan. Senast vi hade två kullar så nära varandra så slutade det faktiskt med att Astrid tog hand om dem allihopa och då hade ändå mopsarna en bra mamma, risken är alltså överhängande att det om fem-sex veckor bara är en stor skock med valpar av blandad sort som ligger och skräpar i Astrids valplåda...:)
Tack och godnatt!