Ibland kan man bli lite galen på detta med planering. Jag hade planerat att ta in de sista stona från betet nästa vecka men insåg att betet var officiellt slut då snötäcket var en decimeter djupt. Stona kom på rad när jag hämtade dem från betet och räddade dem från att dö en långsam svältdöd...
Nu skulle det nog ta längre tid än en vecka för dem att tyna bort då de har lagrat fett hela sommaren för att klara sig i sämre tider. Ponnyerna är ju ganska bra på den biten och det är därför man kan ha dem ute så länge på hösten. Det är bara bra att betet tar slut och tappar näringen så att de börjar tappa lite vikt, då rullar de iallafall inte hem. Lite imponerad är jag dock av att Ulla som är ett rent halvblod som är två år och nästan 170 cm hög har klarat sig lika bra som ponnyerna. Det har ju i år varit svårt i många delar av landet att hålla hästarna i gott hull då betet först inte kom igång och sedan torkade bort men här har de klarat sig bra.
Det har aldrig hänt under alla år jag har haft hästar att man har tvingats avbryta betet i oktober pga snö. Visst kan det komma lite snö men det ska ju tina nästan direkt. Detta snötäcke har nu legat i snart två dygn och jag måste säga att jag är redan trött på vintern...
Snön orsakar inte bara kaos i min höstplanering, den har också gjort så att elen inte funkar som den ska i staketet. Igår så kom naturligtvis Sunny och Qalle på detta och rymde under tråden så att jag blev tvungen att halka ut i snömodden och hämta in dem. När de rymmer så rymmer de naturligtvis under tråden på den sidan av hagen som är belägen längst ifrån stallet så att man verkligen får nöjet att gå riktigt långt för att fånga dem. Idag ägnade jag hela förmiddagen åt att sätta upp ett nytt staket som delar av deras hage så att de inte skulle kunna rymma igen och efter att ha traskat runt i den halkiga snölerblandningen i ett par timmar så fick jag allt att fungera. Glad i hågen släppte jag ut dem i eftermiddags och de stannade faktiskt i hagen i hela två timmar innan de rymde igen. Ibland så driver ponnyerna en verkligen till vansinne med sina idéer. Stackars Kalle blir lika stressad varje gång hans fru och barn drar ut på äventyr, men han skulle aldrig rymma själv. Hans teori är att om det står två stolpar på ett fält så bör man inte passera mellan dem eftersom det kan finnas en osynlig tråd som ger en en stöt.
Kalle är så drillad när det gäller eltråden att han inte ens går ut i de mest frestande situationer. En gång för ett par år sedan så kom ett sto och en valack lösa och de sprang då till hagen där Kalle och hans dåvarande fru gick. Tråden rök naturligtvis all världens väg i den allmäna kalabaliken. Kalle stannade dock i hagen och det besökande stoet som var jättebrunstigt fick helt enkelt gå in till honom medans hans fru och valacken for iväg och skenade runt på gården. Naturligtvis blev stoet dräktigt och fick sprutas, valacken hade ett antal skrubbsår men Kalle var helt oskadd och ganska så nöjd med sig själv. Tyvärr så ärvs inte elskräcken ner till hans barn utan de tar mer efter sina ohängda mödrar som rymmer så fort tillfälle ges.
Tack och godnatt!