Idag kan jag bara konstatera att jag är någon form av statistiskt mirakel. Vi är ju iofs alla statistiskt sett mirakel på olika sätt, bara det att just den spermien kom till rätt ställe så att cellklumpen som bildades kodades med just min personlighet är väldigt underligt och omöjligt att förutspå och förstå. Att sedan de generna skulle vara så uselt komponerade att ryggen hade så tidigt bäst före-datum är också relativt underligt. Egentligen borde min personlighet parats ihop med en något starkare fysik, det hade gjort livet lite enklare. Nu väljer vi ju inte just det själva och hur vi begränsar oss pga en något undermålig fysik är egentligen också självvalt.
Jag har alltså nu fått diskbråcket konstaterat vid röntgen, det i sig är statistiskt ovanligt, 1-2% av befolkningen får diskbråck med symptom. Av dessa får 5-11% återfall i samma eller annan nivå. Jag har nu då återfall i samma och annan nivå plus att jag har symptom från ett som sitter i en tredje nivå, L3-L4, och i den nivån får 2% symptom. Jag ligger alltså helt utanför alla statistiskt sannolika beräkningar, är faktiskt antagligen helt unik, min rygg kan antagligen ändra hur man måste räkna statistiken i framtiden eftersom den faktiskt nu finns. Lite bra kanske det är ändå att få veta att känselbortfallet i högerfoten kanske inte beror på permanenta skador utan på ett nytt diskbråck, har jag tur kan de åtgärda detta och då slipper jag gå och sladdra med den foten. Har jag riktig tur kan de åtgärda alla tre problemområdena och då kanske jag kan gå med båda fötterna samt svänga höger utan känselbortfall och smärta i höften. Hur det än blir med det så är jag nu iallafall statistiskt sett unik:)
Jag tycker ju annars om iden om att vara unik, det är väldigt viktigt att vi alla får vara det i det stora hela. Jag är dock hellre unik på lite andra sätt än att ha en rekorddålig rygg, men förhoppningsvis så ligger inte all min unicitet i ryggens undermåliga kvalitet, några övriga underliga helt egna egenskaper besitter jag nog med lite tur. Nu har tramadolen så pass bra verkan att det inte gör särskilt ont längre så jag tänkte nog börja röra lite mer på mig. Eftersom jag nu vet exakt vad som är fel så tänker jag att det kan ju inte bli så mycket värre så därför spelar det ingen roll om jag håller mig still eller anstränger mig lite. Imorgon tänker jag absolut dammsuga, det knastrar oroväckande mycket under fötterna när man går i mitt hem just nu. Kanske är en av mina små lite halvunika egenskaper förmågan att ta det mesta med jämnmod:)
Det har ju blivit rätt så mycket mopsar i mitt facebookflöde de senaste veckorna och det beror naturligtvis på att är matten mestadels sängliggande så är även mopsarna mestadels sängliggande. De försöker på alla sätt liva upp tillvaron genom att utföra små glada danser, hämta saker och ligga i fisande snarkande hög på matten. Curt-Åke och Elsa har ju dessutom lyckats smyga till sig små kärleksstunder nu då matten inte riktigt varit på alerten, men de ville nog bara inte betunga matten med den där lakritstrolltillverkningen. Lite fascinerande är det ändå att de fixat allting på egen hand, nu återstår bara själva födandet och omhändertagandet, men då är matten säkert igång igen. De nuvarande små lakritstrollen är ju snart stora och de jobbar på att bli äkta mopsar. Deras stora grej just nu är att de får vara med uppe på övervåningen och de har börjat jobba med apporteringen. För att slippa ha dem hoppandes och skrikandes nedanför sängen har matten byggt en liten trappa upp av kuddar och den pilar de upp och ner för. Små underbara sötnosar är de:)
Liten mops håller på och hämtar mattens stora foppatoffel och kämpar sig upp i sängen...
Tack och godnatt!