Det pågår nu full uppladdning inför höstens stora äventyr då alla barnen, diverse ponnyer och hundar ska uppträda i Friends Arena. Det övas i varje hörn mest hela tiden och emellanåt utbryter lätt panik över att det bara är fem veckor kvar. Jag är nu inte den som särskilt lätt drabbas av panik och kan ganska lugnt konstatera att så länge mopsarna är söta, hästarna är vackra och barnen gör sitt bästa så borde allt lösa sig. Vi övar iallafall noggrant på att få till ett litet program som ska framföras inför ca 12.000 personer varje kväll, ofattbart många blickar blir det som riktas mot vårt lilla gäng. Jag tror att det blir sevärt och om inte annat så borde man kunna bli lite imponerad av oss då vi ger oss på något så svårt som att regissera inte bara barn och djur utan barn med djur, något som de flesta anser vara nästan omöjligt.
Förutom att göra uppvisning i stora arenan så är jag ganska så inblandad i aktiviteterna i lilla arena, eller raspaddocken som den kallas. Förra året så var vi ju där och gjorde uppvisningar med Delilah och lilla Gullan och det gick faktiskt riktigt bra. Bäst av allt var nog ändå min lilla favoritelsa som blott sju månader gammal charmade alla. Förra året var allt lite rörigt då vi fick reda på att vi skulle få representera connemaran bara två månader innan det skulle gå av stapeln och då fick lätt panik över vad vi skulle göra. När jag då började öva på ett program i damsadel så började plötsligt lilla Elsa helt spontant springa bredvid Delilah. Hon tyckte antagligen att det var intressant att matten satt med båda benen åt samma håll och tänkte att nu måste väl ändå matten ha koll på att en liten gul luddtuss följer med. På nolltid hade vi lyckats synkronisera oss och hon fick därför följa med. Dagen innan vi åkte upp kom jag på den lysande idéen att hon naturligtvis skulle ha små vingar också och efter lite pill med en kattsele, lite ståltråd och några hönsfjädrar blev detta resultatet
Lilla gullungen var med överallt och älskade det.
I år får hon en lite större roll och hon har dessutom fått en fin kostym. Risken finns dock att vi kommer att återanvända fjäderkonstruktionen under vissa uppträdanden i raspaddocken, men i år kan vi förstärka med lite ankfjädrar (hönsen uppskattade inte alls att jag klippte stjärtfjädrar för att smycka ut hunden, ankorna lär inte heller uppskatta det men lite får väl hemmadjuren offra för att matten ska få ha extra kul en vecka om året). Faktum är att alla tre mopsarna ska få vara med, de höjer gulighetsfaktorn med många procent vill jag lova.
Det är lite roligt att de har gett rasföreningarna chansen att få delta lite mer och faktum är att det ger en lite större dimension åt det hela. Det har ju varit ungefär samma hästar med de senaste åren och när man nu tar in lite nya hästar så kommer säkert fler känna igen sig. Jag vet ju själv att jag genom åren suttit och letat efter connemaror i showen och kan vi få några att titta och säga åååh en connemara så har vi lyckats. Hästmänniskor är ju lite lustiga så, de är lite rasistiska och gillar mest sin egen sort. De som fått störst utrymme i showerna är islandshästar och shetlandsponnyer och för oss som inte har dessa raser är de relativt ointressanta, det blir lite som att tvinga en hoppryttare att genomlida fem timmar på travet, man kan titta på det men tappar lätt fokus efter några minuter.
Nu hoppas jag att så många som möjligt kommer och tittar på oss och håller tummarna:)
Några av de grymma tricken som grabbarna bjuder på över världens vackraste hoppbock...
Tack och godnatt!