Igår var det utställningsdags igen, men den här gången för de minsta familjemedlemmarna, mopsarna. Vi var nere i Hölö på den årliga lilla inofficiella utställningen med mopsarna både för att öva inför större uppgifter och för att få vara med på hemmaklubbens övningar. Det var en trevlig dag bland många bekanta och det blev inte sämre då båda fick HP och lilla Kajsa dessutom blev BIR, trea i bästa HMBK-hund och BIS-trea totalt. Även lilla Maj fick jättefin kritik och domaren kom faktiskt fram och sa speciellt att hon tyckte att hon hade väldigt hög kvalitet och att det ju inte alltid är så med de svarta mopsarna. Maj behöver dock öva lite mer så att hon får koll på ståendet och springandet, det är ju som en egen liten trickträning hela utställningsövningen.

Kajsa i BIS-placeringen (hon är den gula lilla fläcken mellan jättehundarna)...

Det roligaste är dock att Kajsa är så enormt duktig och att hon lyckas vara en liten eye-catcher trots att det springer enorma dobermannhanar framför henne.

Efteråt så var det någon som gratulerade och sa att det var ju tur att hon hade stått så fint precis när domaren tittade på henne. Nu var det ju kanske inte riktigt bara tur att hon sträckte upp sig precis när domaren tittade, det handlar mer om att man ju tittar var domaren har sin blick och ser till att hunden är som bäst när domaren är vänd åt en. Jag har ju haft privilegiet att få stå i väldigt många finalringar de senaste åren med ponnyerna och man lär sig efter ett tag att ha stenkoll på domaren och hur domaren tittar på djuren man visar. Man har ju bara några få sekunder på sig att visa upp hunden/hästen, domaren slänger en snabb blick på djuret när man kommer in i ringen och redan där bestämmer de oftast om de tycker om det de ser eller om det inte är riktigt bra eller deras typ. Det är precis som när man själv tittar på en bild, på ca tre sekunder har man tagit in hela bilden och skapat en uppfattning om innehållet. Man kan sedan ändra lite uppfattning om det finns något extra eller om den tappar lite, men generellt sett så står man fast vid första intrycket. Med djuren så är det dessutom så att de klarar inte att stå helt perfekt hur länge som helst, lilla Kajsa har ju övat stenhårt men även efter mycket övning så är hon som bäst i ca tio sekunder.

Vid den individuella bedömningen är det ju lite svårare då man har domarens blick på sig lite längre, men då gäller det helt enkelt att minimera skadan av att hunden tappar hållningen genom att hela tiden vara positiv och bara ställa om den lagom mycket. Man ser ofta folk som "överhandlar" hunden eller hästen, för mig går utstrålning före att peta på benen och dra i svansen. Om ett ben inte står perfekt men djuret i övrigt sträcker på sig och ser glad ut så är det bättre att lämna det lilla benet och inte ändra förrens djuret tappar hållning. Ett djur som är hundra % korrekt står ändå faktiskt oftast helt korrekt så de bästa utställningsindividerna är lätta att ställa. Det svåraste är att ställa ett djur som har en brist som man ska försöka dölja, det kräver lite övning för att få djuret att stå med raka framben om den är uttåad eller intåad. Man kan ju inte dölja stora brister domarna är ju faktiskt utbildade på att avslöja sådant men små brister kan man ibland dölja genom att framhäva en förtjänst och genom att inte visa upp det bristfälliga området.

Kajsa är dock fri från brister och hon får därför så har fina rosetter som nog är större än henne själv...

Lilla Maj har ju varit i lite ofas i utvecklingen men nu börjar hon växa till sig och hon har definitivt gått åt rätt håll. Hon ska nu paras vid nästa löp med en svart hane så snart kommer det att finnas små svarta knyten.

Vackra Maj...

Tack för idag!