Amorina, som var det första fölet som föddes här på gården, har idag fått somna in. Hon blev 22 år gammal och lämnar många minnen efter sig.
Amorina var från början en beställning från en granne som ville ha en lagom stor häst till sin son. Vi betäckte därför Brolötens Vivre med en stor arabhingst som hette Bassora (Bassora ägdes av Sigrid Rudbeck som är faster till Elisabeth som äger Salsta, lustigt hur saker kommer sig ibland) och vi hoppades på en liten storhäst. När Amorina sedan föddes så hade saker och ting ändrats lite och hon blev istället kvar som min framtida tävlingshäst. Nu föll det sig inte bättre än att hon faktiskt blev en stor d-ponny istället för den häst vi trodde. Jag hade fyra fantastiska år med ehnne och vi gjorde nog allt tokigt som man kan hitta på med en unghäst. Vi körde faktiskt in henne helt utan någon riktig hjälp och det blev många turer in till Hölö med henne framför vagnen och Carro och mig i vagnen med Gina på släp efter. Vi brukade fika hemma hos Carro och sedan kajka vidare. Carro och jag var nog det enskilt största skälet till att det blev förbjudet att rida på elljusspåret i Hölö då vi glatt galopperade runt där och skrämde joggare. Vi brukade även passa på att skutta över bänkarna som stod vid sidan av fotbollsplanen (de som skötte den var nog väldigt fundersamma på vad som egentligen skedde där när ingen såg). Allt detta gjorde vi med henne då hon var tre-fyra år och ingen av oss hade en tanke på att man ska vara försiktig med unghästar för att de kan vara lättskrämda eller ovana vid konstiga saker. Amorina var den absolut snällaste häst man kan tänka sig och inte en enda gång under unghästtiden gjorde hon ens en ansats till att bråka eller busa.
På hösten som fyraåring gick hon kvalitetsbedömningen och hon fick, trots sin ibland lite udda träning, mycket fina poäng och vann faktiskt bland ridponnyerna (på den tiden delade man upp det rasvis och det fanns bara en kvalitetsbedömning i hela landet som alla åkte till). Direkt efter kvaliten åkte hon till min syssling Karin i Halmstad eftersom hon behövde en d-ponny och jag skulle ha en stor häst. Där blev hon kvar i fyra år och Karin tävlade henne upp till LA och de blev bla distriktsmästare i terränghoppning. Efter att hon varit hos Karin så kom hon tillbaka till oss och Ann-sofie Haglund blev delägare och tävlade henne i några år. Även hon hopptävlade henne upp till LA-nivå. När Ann-Sofie blev för gammal löste jag ut henne och så sattes Amorina i avel.
Hon fick tre avkommor, Favourite Game, Good Vibrations och Hot Stuff, innan envisa livmoderinflammationer satte stopp för avelskarriären. Favourite Game (Emma) finns nu kvar på gården och hon har, till skillnad från sin mor, varit väldigt fertil så Amorina har en ganska stor mängd barnbarn som för blodet vidare. Amorina var ju inte direkt lastgammal när avelskarriären var över så hon fick därför återigen bli tävlingsponny först med Camilla Auregård som var tio år när hon började med henne och sedan med Rebecka Ilvonen. Amorina var som bäst när hon fick lära unga ryttare att rida då hon alltid visste exakt vad hon höll på med och dessutom så var hon en sådan ponny som verkligen trivdes på tävlingsbanan. Hon vann mängder av rosetter och kunde hoppa LA med vilken ryttare som helst, bara de pekade ut vilken väg hon skulle ta så fixade hon resten. Under de sista åren av sitt liv fick hon ganska så svåra problem med en envis errlichia som först dök upp när hon var ungefär 15 år. Hon behandlades och var frisk ett år för att sedan bli väldigt sjuk igen. Detta blev sedan ett mönster och när Charlott och Mikaela Sjöö som hade ridit henne ett år skulle flytta till Skåne så fick hon flytta med då vi hade en förhoppning om att hon skulle slippa ifrån dessa envisa infektioner (errlichian hade nämligen inte riktigt nått dit). Nu fick hon ändå flera återfall därnere och egentligen så var hon ett mycket intressant fall då hon antagligen hade en form av errlichia som låg latent och som blossade upp då och då. Hon har sedan tillbringat sina sista fyra år hos dem, de senaste åren som ren pensionär.
Alla de ryttare som har ridit och tävlat henne håller nog med om att det var en underbar ponny som var det snällaste som gått i ett par skor. Hon har skapat många lyckliga minnen för väldigt många människor och som uppfödare och mesta tiden ägare till henne är jag glad över att ha fått vara en del av dessa minnen.
Tack för allt Amorina!
