I måndags så fick Midas somna in för evigt.
Han har under hela våren haft problem med sitt ena bakben och jag tog beslutet att låta honom gå i förra veckan. Han blev bara 14 år men har under de sju år jag har haft honom gett mig otroligt mycket glädje. Det var naturligtvis inget lätt beslut att ta bort honom men det var ett nödvändigt sådant. Under åren jag har haft honom har det krävts ganska mycket pyssel med att hålla honom fräsch då han hela tiden har haft sin kropp emot sig. Det är egentligen underligt att han har klarat sig så bra som han har eftersom han inte riktigt borde ha kunnat göra något vettigt alls. Nu på slutet så märktes det att han var utsliten i lederna och han blev halt vid minsta ansträngning. Trots detta var han fortfarande glad och pigg och jag tycker att det är viktigt att han inte behövde bli så dålig att det börjat påverka hans allmäntillstånd. Det är ju ändå den sista gåva man kan ge sitt djur, privilegiet att aldrig behöva bli för sjuk. Jag kommer alltid att minnas honom som en glad stor häst med en enorm entusiasm för all ridning och bilden av honom när han studsade omkring på hoppbanorna är den som kommer att finnas med mig.
Tack för allt Midas!