Nirvana har nu blivit lite mindre halt och det ser ut som om det börjar öppna sig ett litet hål på baksidan av hoven. Stona är fortfarande förvirrade när de ska gå in och det krävs omfattande sortering varje dag. De är väldigt skickliga på att packa ihop sig i samma box och rekordet är när Midas och tre små ston hamnar tillsammans. Vad som händer då är att de blir så ihoptryckta att ingen kommer vare sig ut eller in. Trots detta så slåss de aldrig utan man kan alltid lirka ut dem med lite knixande och trixande. Tillochmed Canja har vant sig och är avslappnad med de andra, hon var väldigt privat av sig när hon kom och tyckte inte om att äta tillsammans med någon. Hon fick inte gå med stora flocken förra vintern pga att hon bara skapade oro kring balen då hon var tvungen att ha en säkerhetszon på tre meter omkring sig för att kunna äta och eftersom hon var högst i rang så blev det så att hon åt och de andra tittade på. Nu ingår hon i ringen som står uppställd runt balen och har inget behov av att jaga undan de andra. Jag tror att ponnyerna helt enkelt har tjatat ner henne genom att ständigt gå fram och fråga varför de inte får äta. De svarade inte på hennes aggression med aggression och därför så har hon till slut tröttnat på att slåss, det är ju inget roligt att ge någon stryk som bara hoppar undan för att direkt börja smyga tillbaks och se bedjande på en. Hon har ju antagligen aldrig haft fri tillgång till mat förut heller och det tar ganska lång tid för ett hungrigt halvblod att inse att maten kommer att räcka till alla. Det är härligt att stå och se på hästarna när de äter tillsammans i harmoni...
Boken om min anfader på mormors sida har tydligen kommit ut och vi fick ett exemplar i fredags. Han var också en intressant figur som jobbade upp sig från att vara skeppsgosse till att bli generalamiral. Puke föddes utom äktenskapet och det var inte lätt på 1700-talet, men tack vare att han var så driftig och ambitiös lyckades han jobba sig upp och han blev adlad till greve och innehade höga poster inom statsmakten. Hans största bedrift var dock vid Viborgska gatloppet, ett sjöslag som gått till historien. Hela svenska flottan blev instängd av ryssarna och det fanns ingen utväg, då kom man fram till att det möjligtvis kunde gå att ta sig ut om bara någon vågade gå i täten. Puke erbjöd sig att gå först med sitt skepp Dristigheten och lyckades mot alla odds skapa en fri väg och hela svenska flottan smet ur ryssarnas fälla. Puke blev hyllad som hjälte efter detta och ansågs ha räddat riket och kungen från undergång. När Puke dog var hans sista vilja att få bli begravd på en höjd med utsikt över östersjön och man byggde därför ett gravkapell på hans ägor nere i Blekinge. Detta gravkapell ägs fortfarande av släkten och vi begravs där om vi vill. Det är unikt med tanke på att det inte ligger vid en kyrka utan det ligger mitt ute i skogen och kyrkan har vigt jorden runt det för att vi ska få begravas där. Själva boken om Puke var dock ingen höjdare om man inte gillar att läsa om sjöslag och sådant. Den var som en lång historisk avhandling så jag kan inte rekommendera den som skönlitteratur (nu finns det kanske en liten risk att jag blir påhoppad av de släktingar som tycker att Puke är den intressantaste personen i svensk historia). Det finns flera intressanta personer i släkten och en som vi är mycket nyfikna på är en kvinna vid namn Jeanette som levde på 1800-talet, som enligt de äldre i släkten fick ett illegitimt barn med en dräng och sedan blev inlåst i en våning resten av sitt liv. Hon ägnade sig åt att forska om olika europeiska kungasläkter. Hon hade en stor korrespondens med hela europa och verkar ha varit en mycket beläst kvinna. Vad som blev av det påstådda barnet är det ingen som vet, troligtvis dog det på ett eller annat sätt. Det är faktiskt väldigt roligt att ha en så omfattande släkthistoria med så många färgstarka personligheter.
Tack för idag!