Nu har det verkligen känts lite som vår i några dagar igen. Plusgrader och solsken gör att snön krymper för varje dag och närmast husen så börjar förra årets gräs titta fram. Det enda negativa med det fina vädret är att det är blankis över halva gården vilket är lite läskigt när hästarna ska ut och in. De flesta av mina hästar går ju barfota, vilket är mycket praktiskt så länge det är snö på marken men när det blir is på marken så får de verkligen inget fäste alls. Förhoppningsvis så smälter även isen undan lite fort så att de kan gå utan att glida omkring.
Igår så tänkte jag ta en tur i snön med Lukas då jag antog att den nu hade smält ner tillräckligt mycket så att det skulle gå att pulsa även om det är skare. Tyvärr så visade det sig att jag hade fel då det fortfarande är snö upp över knähöjd och dessutom skare. Stackars Lukas kämpade och kämpade, han är lite som sin far när det gäller att gå när det är skare. Fullblod är lite känsligare än connemaror när det gäller sina ben och det är ju faktiskt ganska bra eftersom man vill att de inte ska vilja slå sig när man hoppar. Nu brukar inte connemarorna vilja slå sig heller men vissa av dem bryr sig inte riktigt tillräckligt mycket. Lilla Gina var däremot extremt känslig när det gällde slag mot benen, hon blev blockhalt om hon råkade riva lite grovt. Om hon rev på en hopplektion kunde hon stå på tre ben och se lidande ut och alla som inte kände henne blev då övertygade om att hon var allvarligt skadad. Om hon då bara fick stå still i några minuter och sedan skritta lite försiktigt i tio minuter så gick det alltid över och sedan hoppade hon lika bra som innan. Nu var det så att hon rev bara max en gång om året (ibland kunde det gå flera år mellan rivningarna) och det kan vara det som gjorde att hon blev så förvånad när det väl hände. Hon hade hela sitt liv extremt bra kroppskontroll och klarade ut de flesta situatuoner, många gånger trots att hon fick bära runt orutinerade ryttare.
Gina på flygtur...
Det är inte alla hästar som är födda med den perfekta balansen och kropskontrollen, men oftast så kan man förbättra detta genom rätt träning. Lilla Lucy är ett bra exempel på en sådan häst som behöver träna för att hitta rätt i sin kropp. Igår så tränade vi på att hoppa serie och de första försöken ser alltid väldigt lustiga ut. Hon hoppar bra över hindren men har ingen koll på hur man gör med benen när man landat. Det ska ju helst vara galopp mellan hindren med benen i takt, men hon landar och så blir det trav med några ben och jämfota skutt med de andra. Efter sisådär tio skutt och trav-landningar så får hon till det och när det då blir galopp så ser hon väldigt förvånad ut över hur lätt det var (även ryttaren ser då lite förvånad ut). Hon är dock fruktansvärt snäll och försöker glatt klara hindren trots bristen på kontroll över landningsstället. Under den tid som hon har hunnit hoppträna här så har hon i princip aldrig stannat, vare sig det har varit titthinder eller om hon har kommit helt fel. Den egenskapen att hon alltid försöker är mer värt än den perfekta tekniken och den gör att hon antagligen blir en alldeles utmärkt tävlingsponny.
Lucy, både vacker och användbar...
Tack och godnatt!