Efter att ha gått och muttrat över olika myndigheter och dessutom genomlidit en påföljande huvudvärk så har jag nu börjkat lugna ner mig något. Det är inte nyttigt att vara arg, man gör så tokiga saker då och igår när jag var som mest irriterad så satte jag mig bakom ratten på min lilla grävare. Det är lite terapeutiskt att köra omkring och göra stora spår och hål men nu lyckades jag inte bara skrapa bort lera i stonas hage utan jag körde även på en vägg litegrand. När man kör på en vägg litegrand med grävaren så river man tyvärr en ganska så stor del av den, så för alla som undrar varför grinden hänger på sned och hörnstolpen som håller upp taket vid hösilaget är knäckt så kan ni skylla på länsstyrelsen.

Jag har på senaste tiden följt debatten kring hur man ska avla fram ridponnyer i framtiden med stort intresse. Förutom connemaror och halvblod så har jag ju en liten korsningsavel där jag vill ta fram bra ponnyer för sporten. Dessa har sedan början på 90-talet kallats för ridponnyer i olika perioder och för korsningar i andra perioder. Det har varit svårt att hänga med i svängarna och nu har de tydligen återigen åkt ur ridponnykategorin och hamnat i korsningskategorin. Nu spelar detta absolut ingen roll alls för mig, jag avlar efter eget huvud vilket majoriteten av de uppfödare som registrerat i ASRP genom åren faktiskt också gör. Det finns en liten avdelning uppfödare som håller på med de så kallade konsoliderade ridponnyerna och det är dessa som driver ASRP och som nu återigen försöker utestänga och styra den svenska uppfödarkåren genom att ändra i stamboksreglerna. Nu kommer detta säkerligen inte göra någon stor skillnad då vi är ett härdigt släkte som bara fortsätter att betäcka med de hingstar vi känner för oavsett om de är godkända för ridponnyavel eller inte. För mig handlar det inte om att skapa en ny ras av ridponnyer utan mest om att ta fram trevliga individer. Nu är det inte vi som avlar på detta sätt som bråkar då det liksom inte längre tjänar något till, förtroendet för ASRP är i botten och har man inte fått någon uppmuntran de senaste 20 åren så lär det inte ändras nu. Av någon anledning så ser man inte träden för skogen och man fokuserar så hårt på sina godkända hingstar att man har missat att kartlägga hur verkligheten ser ut. Nu är de flesta registrerade ridponnyer avkommor till renrasiga hingstar och så kommer det att se ut även i framtiden. Hur mycket krut man nu än lägger på hingstfrågan så är den inte det enda svaret på en lyckad avel, man måsste ju faktiskt också ha ett sto för att få fram ett föl. Jag tror på att avreglera aveln så att uppfödarna får styra själva för då har de en bättre chans att försöka tillfredsställa marknaden. Hur vi än avlar så är det efterfrågan som styr, vi kan föda upp hur tjusiga ponnyer vi vill, de blir ändå bara värda det som köparna vill betala för dem. Köparna är som regel inte ett dugg intresserade av vad föräldrarna heter, de köper en individ för man kan ju inte rida på ett papper...

Release Me är ett utmärkt exempel på en liten korsning som i framtiden inte räknas som en äkta ridponny, även om hon i dagsläget är registrerad med rätt raskod. Hon har en renrasig far och en mor som är resultatet av en renrasig far korsad med en mor som också har en renrasig far, hennes mor och mormor är alltså registrerade som ridponnyer och även hon är det. Om hon nu varit hingst skulle hon i framtiden alltså inte ha samma avelsvärde som en ridponny med korsningsfar som är visad som ridponny även om denna ridponny är precis lika blandad som hon är...

Det är konstigt egentligen att det ska ligga så mycket prestige i aveln för vissa personer, jag nöjer mig gärna med att ha nöjda kunder och behöver inte försöka imponera på andra uppfödare. Det är ju inte världspolitik vi talar om utan bara olika idéer om hur man ska få fram den optimala hästen. Målet kan vara detsamma, det är bara vägen dit som skiljer sig och just i den skillnaden ligger det intressanta. Jag har en tydlig idé och har satsat på den men är fortfarande intresserad av att höra hur andra tänker då det alltid finns saker att lära. Det värsta som kan hända är egentligen att man blir helt nöjd med sin avel, då riskerar man att stanna upp och sluta utveckla den. Det gäller att både vara stark i sin idé och samtidigt självkritisk, en svår kombination.

Tack och godnatt!