Att vi människor är trygghetsknarkare är ingen nyhet, vi har alltid sökt efter skydd från allt som är farligt. Idag har vi inga av de traditionella farorna att frukta, speciellt inte i sverige. Vi har inga lejon, inga livsfarliga giftormar eller krokodiler så sannolikheten att bli uppäten är inte särskilt stor. Det enda vi idag fruktar är egentligen andra människor, det är de som står för det enda oberäkneliga i vår vardag. Jag har ingen aning om hur rädda vi var för andra människor i forntiden, kanske var vi lika rädda då som idag men troligtvis var vi ännu räddare för tigrar och lejon. Evolutionen har ju inte hunnit så långt på tiotusen år så vår förmåga till rädsla har antagligen inte minskats i samma takt som farorna försvunnit. Det intressanta är att den där rädslan på något sätt gör att människor kan sitta i en soffa med en liten skärm framför näsan och skicka ut den till alla andra rädda stackars människor. Faktum är att just där i soffan är vi tryggare än vad människan någonsin varit, det är lagom varmt, finns inga rovdjur, maten finns fem steg bort eller kanske tom en decimeter från handen, sannolikheten att en dödlig katastrof ska inträffa just där är så minimal att det krävs enorm fantasi för att förutse den. Rädslan flyttas just där från skräck för omedelbar död till skräck för omedelbar förlust av den trygga soffan. Hjärnan vandrar från att lyssna efter prassel i buskarna till att skapa bilder av hur vi sitter där och lyssnar efter prassel i buskarna efter att någon har tagit huset och soffan ifrån oss. Det är fullständigt logiskt att vara rädd om det finns en tiger i busken, den går inte att styra. Den där rädslan vi har idag är däremot inte särskilt logisk, de människor som flyr hit idag vill inte sno våra soffor, de vill bara sitta där bredvid oss och slippa vara rädda.
Med intresse följer jag nu valet i USA, där står nu Donald Trump och dunkar ut budskap om hur de där mexikanerna kommer att invadera USA och förstöra de äkta amerikanernas tillvaro. Han lovar att bygga en mur mot dem, han lovar att bomba sönder daesh, han lovar att alla äkta amerikaner ska få jobb och trygghet. En massa amerikaner står och applåderar och tycker att han är ju trovärdig eftersom han lyckats driva sitt företag så väl. Han pekar med hela handen och lovar trygghet som om det vore det enklaste i världen, bara vi ser till att inte de kommer hit, vi är vi och vi är lite bättre eftersom vi tillhör vår grupp. Han bjuder in en skara med personer i sin grupp som egentligen är otroligt liten från början, hur många medelålders vita män som är miljardärer finns det? Alla hans snedsteg är bortglömda, de sexistiska kommentarerna, de rasistiska kommentarerna samt de nedvärderande kommentarerna om de republikanska väljarna som nu är hans väljare. De som nu tänker rösta på honom sitter där i sin soffa och tänker att bara vi får en mur till så kommer vi att känna oss helt trygga, Trump kommer att se till att vi inte behöver oroa oss.
En karismatisk person med ett enkelt budskap, känns det igen? Vi svenskar skrattar gärna lite åt den tokige Trump som står där med sin tupé och kläcker ur sig klichéer. Samtidigt händer exakt samma sak här hemma, en karismatisk person (med svenska mått mätt då) står och kläcker ur sig exakt samma budskap, vi är bättre eftersom vi är vi och vi vill inte ha hit dem, de där andra.
Vi människor är egentligen rätt så ynkliga som inte kan kontrollera våra rädslor lite bättre. Extra ynkliga tycker jag de är som förblindade av sin egen rädsla följer dessa enkla budskap, de är inte ett dugg bättre än religiösa fanatiker eller andra extremister. Som tur är så är det fortfarande en minoritet som är följare av dessa budskap, men precis som med andra fanatiker så vill de gärna påstå att egentligen tycker alla som vi. Nej, alla tycker inte som ni, ni är i minoritet, i senaste SIFO-mätningen fick SD 18%, det betyder att 82% tycker inte som ni!
Tack för idag!
(för övrigt anser jag att sverigedemokraterna ska ut ur riksdagen!)