För att förklara vad mormor betytt för mig måste man nog förstå lite om vår bakgrund. Hon var egentligen den enda mor jag haft. Mina föräldrar dog ju när jag var väldigt liten och de visste ju om det innan det hände. När min mor fick cancer var jag knappt två år och då valde min far att se till att vi blev fosterhemsplacerade hos mormor och morfar eftersom han själv hade dålig hälsa. Han dog sedan när jag var två och ett halvt och sedan dog min mamma efter en långdragen kamp nästan två år senare. Då 1980 var morfar 60 år och mormor 58 år gamla, de var egentligen för gamla för att ta emot fosterbarn enligt den tidens tankesätt och fick aldrig adoptera oss pga av detta. För mig har det inte gjort någon skillnad banden har varit precis lika starka som till vilka föräldrar som helst. Troligtvis var de lite bättre än genomsnittet på just föräldraskapet eftersom de tränat på en omgång redan och det gjorde nog att de var lite mer avslappnade. Just avslappningsövningar krävdes det nog rätt många av då jag inte var något lätt barn, envis som synden och vild.
För Mormor var det självklart att vi skulle bo på Åkerby och då min far som var lärare sa att vi borde gå i någon annan skola än Eneskolan i Järna så fixade hon så att vi fick gå på Örjanskolan. Just att skaffa en ny umgängeskrets och slänga sig in i en ny kultur när man är över 60 år borde inte vara lätt men på något sätt lyckades hon passa in även där. Antroprosofin passade mormor då den är vänlig och välkomnande på något sätt. Jag är enormt tacksam att jag fick gå den vägen och att jag fick med mig så många intryck från olika världar. Hemma hade vi en värld full av arv från en släkt med stora personer. Det var en stor värld där det hela tiden diskuterades flitigt kring både aktuella händelser och historia och allt det hängde ihop. I skolan fanns en fascinerande blandning av gröna vågare, hippiesar och ilskna kommunister som hade en mer snäv världsbild där enbart en fråga i taget dryftades. Det var fint att stå på barrikaderna, att vara engagerad, helst i miljöfrågor. Jag lärde mig aldrig när jag skulle hålla tyst utan tog med mig hemmets världsbild ut där allt hängde ihop och skulle diskuteras ur alla vinklar, något som säkert vissa lärare och samtliga klasskamrater suckade över rätt så ofta. Mormor och Morfar uppmuntrade dock alltid dessa diskussioner och på något sätt var inte alltid ståndpunkten det viktiga utan förmågan att formulera den kunde uppskattas. Faktum är att min syster och jag anordnade fullständiga demonstrationer med plakat och allt kring vissa frågor redan tidigt och var den väl utförd så lyckades vi ibland förhandla genom våra villkor (oftast var de av monetär natur då priset på kalle anka gått upp och veckopengen behövde förstärkas eller så gällde det mängden lördagsgodis)
Den stora saken vi delat genom livet är dock kärleken till det levande, Mormor bestämde sig redan som femåring för att hon ville bli bonde och jag är likadan. Det blir ett speciellt band att dela när man har samma livsdröm. Vi kunde prata i timmar om de olika djuren och deras karaktärer, något som måste tett sig oerhört ointressant för en utomstående. Att analysera varje litet beteende och fundera över hur arvet och miljön påverkade det vi såg, den ständiga frågan var alltid vilket det var som spelade störst roll, ägnade vi många timmar åt. Kanske var det faktum att det skiljde en generation extra mellan oss det som gjorde att vi kunde vara vänner på det sättet vi kunde.
Morfar och jag delade också ett starkt band fast mer i det praktiska. Vi delade det där draget som gör att vi kunde stå och titta på en liten hög med brädor och diverse grejer och muttra lite för att sedan börja bygga något praktiskt. I det draget ingår också en stark ide om hur det ska göras och det går inte att ta emot hjälp då andra inte begriper hur de där grejerna ska bli just en dörr eller en anordning för att fästa en stege. Vi kunde dock alltid arbeta tillsammans då vi liksom förstod varandras muttranden.
Vilken gåva det har varit att få växa upp med dessa fantastiska människor och vilken tur att de övat innan så att de inte gav upp när jag vägrade att bo inne i huset det där halvåret som tillbringades ute i stallet (kunde hästarna bo där så kunde jag, fast jag flyttade in till jul när det blev tio minusgrader ute). Eller den där gången då jag galopperade ut i skogen med min fyraåriga ponny och försvann för att sedan ringa vid halv tolv och berätta att jag var någonstans i Mölnbo. Tack vare dem saknade jag aldrig de föräldrar som jag förlorade, det som kunde varit en stor tragedi blev bara en del av familjehistorien.
Mormor på promenad med sin älskade lilla Kajsa, en liten figur som analyserades både fram- och baklänges och älskades som alla andra...
Tack för idag!