Just nu tänker jag att det måste ju finnas något godare att äta än plast för 27000. Tryffel vora ju en betydligt mycket trevligare investering tex, men nej så tänkte inte Calle. Nu är han som tur är försäkrad så matten behövde inte betala hela middagen, men ändå.
Även om försäkringen nu tog det mesta så måste jag nu stämma in i kören bland de som tycker att prissättningen är rätt så skev på djursjukhusen. Ett tio minuters ultraljud kostade 3500, hmmm, jag kan ultraljuda en häst för en femtedel av den kostnaden. Att ultraljuda hästen innebär då ett betydligt mycket större arbete än att ultraljuda en liten mops. Calle la sig snällt med tassarna i vädret och somnade, stona brukar trampa runt, behöver tömmas manuellt på skit och kräver en hel arm inkörd där solen inte skiner. Jag hade lätt förstått om priset varit det omvända. Nu går inte stonas ultraljud på någon försäkring och då blir prissättningen sådan som marknaden vill ha den. Veterinärerna har ju slagit sig in på marknaden vad gäller betäckningar genom att hålla en prissättning som är balanserad. Om de hade satt helt galna priser på ultraljud och annat skulle folk välja bort dessa tjänster då det går alldeles utmärkt att få en häst dräktig utan veterinärhjälp. Veterinärernas roll i detta är att ge folk en större säkerhet vad gäller betäckningarna och en möjlighet att använda hingstar som inte står på orten, men det finns en gräns för vad som anses vara en skälig kostnad för den servicen och då blir ett ultraljud prissatt efter vad marknaden tål.
Jag kände mig lite som en sådan där dålig konsument när jag satt där med en liten skrotig Calle med rak knorr och de upplyste mig om att han behövde ett ultraljud och att det kostade 3500. Lite snabbt dök frågan upp i huvudet om hur i h-vete det kunde kosta så mycket, men lika snabbt dök nästa tanke upp vilket var att han är ju försäkrad. När man sitter där med sin raksvansade mops är det ju inte riktigt läge att säga att man egentligen skulle vilja åka till Järna och ultraljuda hos hästveterinären eftersom det skulle kosta lite mindre. Det är lite knepigt egentligen att åtgärda det där med skenande kostnader hos vissa veterinärer. När man sitter med den där mopsen med rak knorr så är inte pris en prioriterad fråga, särskilt inte om den lilla figuren är försäkrad. Idag betalade jag 3000 kronor för att hämta ut min lilla mops, resten försvann och fördelades på alla mina stackars medmänniskor som inte har hundar som äter plast. Enda sättet att stoppa denna cirkus är egentligen att sluta försäkra djuren och sluta rädda livet på dem genom att gå till djursjukhus, inte riktigt ett alternativ när man kikar ner i den där valplådan med små underbara liv.
Det skrivs en del om detta ämne och skuld kastas mellan försäkringsbolag och djursjukhus, men sanningen är ju ändå den att vi väljer att älska våra djur och lägga ner förmögenheter på dem. Jag har ju haft djur långt innan denna priskarusell satte igång. Vid hälta på hästen togs vår underbare gamle distriktsveterinär ut "vila minst tre månader, första tiden i box" var standard vid lätt hälta, "vila i minst sex månader, tre månader i box" var standard vid värre hälta. I princip alla blev friska. Jag frågade hur han ställde diagnos när jag praoade hos honom och då sa han ungefär att det var inte så noga, eftersom en fraktur läkte på tre månader så blev ju hästen frisk hur som. Vi visste alltså aldrig riktigt vad som hade hänt men eftersom de fick tid på sig att vila ut så återhämtade de sig.
Hundarna fick mer avancerad vård, faktum är att mycket av humanvårdens framsteg gjordes just genom att man gjorde det på hund först. Men det var bara en bråkdel av alla hundar som fick avancerad vård, bondhundarna lappades ihop av samma gamla distriktsveterinär. Nu finns det mycket teknik, men inget slår nog ändå instinkt och känsla. När min första boxer fick svårt att göra nummer två kom en av våra gamla distriktare ut och tittade på henne (han hade haft boxer själv och var väldigt förtjust i henne). Vi satt i hallen och han klämde lite, lyssnade på henne och hummade, sedan kom domen. Han kände en tumör med fingrarna i buken, alltså inget att göra. Vi avlivade henne där i hallen och när han skulle göra hjärtsticket hummade han lite igen. Efteråt sa han att det måste ha suttit en tumör kring hjärtat också för det satt inte riktigt där det skulle. I min värld finns det inget tvivel om att han hade helt rätt i allt detta, efter troligtvis tusentals hjärtstick och palpationer av olika bukar så vet man hur det ska kännas och kan lita på intuitionen. Idag skulle detta inte gått till riktigt på det viset, troligtvis hade jag suttit där på akuten med min hund, blivit skickad på ultraljud och röntgen, en massa hade synts varpå biopsi föreslagits, alternativ hade sedan lagts fram. Veterinärerna vill ha både hängslen och livrem innan de vågar säga något, att tro på en känsla och sedan be hundägaren ha förtroende för den är en utdöd företeelse.
Nåja, 27000 hit eller dit så är jag glad över att Calle fått en bra behandling och nu mår bättre, fast lite magknip kommer han att ha ett tag framöver och mycket kärlek krävs för att knorra upp knorren ordentligt igen:)
Ynklig och utmattad efter mopsmisshandel i dagarna två...
Tack och godnatt!