Idag åkte Archie hem igen efter två veckors vistelse på landet. Han har nog trivts bra i den allmäna boxerflocken även om han var den som fick nöja sig med sistaplatsen i rangordningen. Lite lugnare blir det nog nu då han och Astrid tog fram alla de värsta huligandragen i varandra. Astrid är på egen hand en ganska så stor huligan men hon döljer det bakom en lite larvig yta. Hon stjäl ju ganska friskt men genom att bara ta en sak åt gången och sedan lägga den på ett lite skyddat ställe (eller äta upp den) så kan hon dölja hur mycket hon egentligen tar. Hennes senaste byte är morfars trygghetslarm som han hade tagot av sig då han skulle in till sjukhuset. Dagen efter att han hade åkt in så ringde personalen på larmcentralen och frågade varför vi larmade. Eftersom morfar inte var hemma så blev vi lite förvånade men efter lite efterforskningar så hittade vi larmet i soffan, tuggat till oigenkännlighet men med mycket tydliga Astridtandmärken.
I den allmäna uppfostran av djuren så är dock Astrids tjuveri inget jätteproblem, hon kommer säkert att sluta med det så småningom. Diddi var ju också en stortjuv som ung men det gick över ganska fort och som vuxen så höll hon sig för det mesta inom lagens råmärken (mattens lag). När det gäller tjuvaktiga boxrar så måste man helt enkelt hitta alternativa sysselsättningar för deras överaktiva hjärna. Ida och Bina har varit dygdemönster ända sedan späd ålder och aldrig stulit annat än från varandra.
När det gäller uppfostran av djur så är det viktigaste att man är konsekvent, samma beteende får alltid samma konsekvens. Om man är lite smart så försöker man stoppa alla oönskade beenden innan de sker. Det är ju så att allt djuren gör sker i sekvenser och om man är duktig så vet man hur man läser skeendet. Jag är ju tex väldigt noggrann med att lära mina hästar att stå absolut still vid uppsittning och detta är inget som man kan börja med ute i ridhuset utan det börjar mycket tidigare. Redan när hästen står uppbunden i stallgången så lär jag den att den ska stå fullständigt still och att den inte får röra sig utan att jag har gett den tillåtelse. Det är inte särskilt svårt att lära den det man ser bara till att så fort hästen börjar rörelsen dvs vrider lite på huvudet (rörelsen börjar i princip alltid så) så tillrättavisar man den. Eftersom jag tillrättavisar den så tidigt i skeendet så behövs det inga stora åthävor utan man kan oftast bara peta till den lite på halsen. Det är enormt mycket mer effektivt än att stå och rycka och slita i en unghäst ute i ridhuset som inte har lärt sig att alltid fråga om lov innan den börjar röra sig. Hästarna tycker faktiskt att det är ganska så skönt att slippa bestämma något själva då de kan slappna av och låta matten ta hand om alla stora beslut och då även ta ansvaret för att hålla reda på de sabeltandade tigrarna som alltid ligger och lurar i buskarna.
Nu är det mycket lättare att träna hästar på det viset då de alltid ska vara hundra procent närvarande under den korta tid man håller på med dem medans hundarna springer runt en hela dagen och att vara så fokuserad hela dagen är i princip omöjligt. Boxrarna är ju inte heller så bekymrade över de sabeltandade tigrarna utan de tror snarare att de själva är tigrar och att deras uppgift är att leta efter lämpliga saker att döda och äta (eller bara skrämma). Oftast så hinner Astrid alltså både påbörja och nästan avsluta ganska många oönskade beteenden under en dag men ibland så lyckas även en senfärdig matte hindra vissa dumheter. Nu tycker Astrid själv att hon aldrig gör några stora fel utan att det är alla regler som är konstiga här i livet.
Alltid oskyldig...
Tack och godnatt!