Inget ont om veterinärer men just nu känns det som om jag inte vill träffa någon på ett tag. Förra veckan började ju sådär med Calles lilla plastbitsfadäs och fortsättningen blev inte så mycket bättre. På torsdagen insjuknade en av de små valparna i lunginflammation och vi fick åka till Gnesta för lite akutvård. Syrgas och dropp i några timmar gjorde att skrutten piggade på sig litegrann och sedan var de bara att ta sig hem och vårda dygnet runt. Tyvärr så släppte inte lunginflammationen och efter fem dagar med matning och medicinering så fick han somna in. Oftast är det så att det kan vara något annat fel om en valp blir sjuk och det inte släpper och då får man någonstans göra en avvägning på hur mycket man kämpar. Den lille skrutten tog sig först men vände åt fel håll efter några dagar och gav upp litegrann och då var det bättre att även jag gav upp. Nu har jag alltså fyra pigga glada valpar kvar som växer som ogräs och tar för sig så som friska boxervalpar ska.
Idag så var det då dags igen för veterinären, fast nu var det ett inplanerat besök för lilla Elsa som fått en fraktur på en hörntand. Det var världens lyckligaste Elsa som studsade in hos veterinären klockan åtta imorse, äntligen egen utflykt med matten som sorgligt nog verkar ha glömt bort mopsens existens de senaste veckorna. Det var frikostiga pussar som delades ut till de som stod i kön och till sköterskan som tog emot och några förvånade fnysningar åt en stackars spaniel som satt och grät i ett hörn, livrädd för den kommande tortyren som de flesta hundar misstänker sker vid alla veterinärbesök. Elsa var sedan nästan lika glad när jag hämtade upp henne igen på eftermiddagen, trots sövning och tandutdragning. Förutom den där halva hörntanden var det en del andra lösa tänder som åkte ut så nu är hon lite lätt tandlös men slipper få skit runt de lösa tänderna. Hon hade iallafall inte så mycket tandsten så trots att tänderna satt på trekvart så var munhälsan ganska så god. Det är ju lite skilda saker det där, munnen mår bra om det är balans i bakteriefloran men mopständer har liksom inga ordentliga rötter och kan därför sitta löst och orsaka problem med tandfickor i förlängningen. Tandstenen kan jag nu hålla koll på själv och eftersom de lösa tänderna är borta så kommer inga större problem uppstå de närmaste åren.
Jag måste bara säga att jag är mycket nöjd med min hundveterinär i Gnesta. I dessa tider när det bråkas om de stackars mopsarna och deras andning så är de ändå beredda att söva och tandsanera min lilla moppeloppa utan några onödiga kommentarer. De upplyser naturligtvis om den ökade risken när man söver en trubbnos men lämnar alla personliga åsikter utanför. Det är också fantastiskt att ha en veterinär med tandkompetens i närområdet när jag nu har sådana där trubbnosar med risk för halvdålig tandstatus. Det är ju faktiskt ytterligare en sak att titta på i aveln, hur får vi mopsarnas tänder att växa fast. Rent genetiskt tänker jag att även om det tar tio generationer att arbeta upp en säkerhet vad gäller vissa fysiska egenskaper så är det värt det då mopsen i grunden är en otroligt trevlig hund. Ju mer jag lär mig om mopsen desto mer förstår jag ju även problematiken.
Elsa är på det viset en utmärkt mopslärare, hon rivstartade med ett sår på hornhinnan som krävde operation av ett litet felplacerat hårstrå. Oroligt frågade jag då om hon inte var en olämplig avelstik varpå ögonspecialisten sa att hennes ögon var mycket bra belägna och att eftersom inte nosvecket skavde eller ögonlocken var rullade så var hon tvärtom en bra avelstik. Dessutom hade hon utmärkta andningsvägar, de hade han sett när de sövde henne. Nästa grej blev en trampskada av en häst, självbevarelsedriften är lika med noll alltså. Det blev akutfärd till djursjukhuset och noggrann undersökning av ett bakben. Ingen fraktur som tur var och patella eller diskbråck har hon defintivt inte heller konstaterade de efter en massa dragande och röntgen av hela bakre halvan av hunden. Som tur var så var hon väldigt välmusklad och stark så det blev egentligen bara ett blåmärke och en blödning som la sig efter några dagar i stillhet. Mycket stabila och bra leder i bakbenen tyckte veterinären och dessutom bra andning trots stress så den ska väl avlas på, jaha...Sedan blev det då dags för den överdrivna glupskheten att slå till, en halv burk rimadyl i boxerstyrka mår en mops lite sådär av. Ilfart till Strömsholm en söndagkväll och inläggning i två dagar med förgiftning, akut magsår och leverskador. När jag hämtade en lite stukad Elsa mumlade den nybakade veterinären som lämnade ut henne något om operation av näsborrar eftersom ingen mops kan andas. Jag muttrade lite och frågade om hon sett henne i rörelse eller bara liggandes i en bur. Starkt rodnande sa hon då att jaja du får ju bestämma själv hur du vill göra. Det var första och enda gången någon sagt något om andningen på just henne. Nåja, levern läkte ihop, det syntes inga spår av skador efter några månader och Elsa kunde flyga till Florida utan att må dåligt. Hon har alltså en mage av plåt, magsåret måste ha läkt i rekordfart eftersom det inte fanns några tecken på sura uppstötningar när man tittade på tänderna. Nu var det ju då det där med tänderna, hade det inte varit för att hon så förbenat envist kampat med boxrarna hade inte hörntanden gått av och då hade inte heller de andra lite lösa tänderna krånglat. Elsa är bara tre år gammal men har spenderat mer tid hos veterinären än vad mina andra hundar gjort gemensamt och då har det ändå mest varit olyckshändelser.
Jag har alltså lärt mig allt om mopsögon, om hur man tittar ner i halsen och undersöker andningsvägar, patella, ryggens potentiella problem, magproblem och hygienproblem i munhålan. Genom allt detta har Elsa gått med knorren mestadels i topp. På det stora hela säger alltså ett helt gäng med veterinärer att jag har en mops med bra andning, lagom djupt liggande ögon, bra hjärta, fri från patella, utan allergier, utan tandsten och med fin rygg. Att hon dessutom tillverkade och klämde ut sex små avkommor helt utan assistans visar att hon inte har några problem på den fronten heller. Varför hon inte kan göra som Curtan som aldrig uppsökt veterinär är dock en liten gåta, kanske ser hon chansen till extra uppmärksamhet och tar den så fort hon kan för naturligtvis innebär varje veterinärtripp egentid med matten samt en hel del ojande och vojande. Ikväll var belöningen en sladdrig våffla till middag eftersom hon inte ska äta torrfoder på ett tag och bara för en sådan saks skull är det värt att bo i låda, bli sövd och dra ut tänder enligt typisk mopslogik.
Att få hänga på mattens mage under julavslutningen på Åkerby är också värt en kraftig blödning i ett bakben enligt Elsalogik...
Tack och godnatt!