Känslan av lättnad efter den positiva domen kommer jag leva på ett längre tag skulle jag tro. Jag förstår att många undrar hur tusan det kan bli så snett som det blivit för mig. Det hela är egentligen enkelt, det handlar om den mänskliga faktorn. Att den mänskliga faktorn kan ställa till det vet ju alla, det olyckliga är att människor som har makt att ta myndighetsbeslut behöver vara lite mindre mänskliga. Lika övertygad som jag har varit om att jag haft rätt har den person som skött mitt ärende varit att jag har haft fel. Lite är det också mitt fel då jag har svårt att låta bli att ironisera och raljera över de konstiga skrivningar som kommit. Självklart provocerar det och en provocerad människa kan ha svårt att ta sig ur en diskussion på ett värdigt sätt.
Det har funnits flera tillfällen då Länsstyrelsen hade kunnat välja att backa, men utan undantag så har svaret alltid varit att Länsstyrelsen fortfarande anser att felen kvarstår. När jag tog ut en expert som mätte ventilationen så kunde de ha valt att godta mina bevis för att det fungerade, men nej det ansåg att felet kvarstod trots att jag precis bevisat att det aldrig funnits. Här är det alltså så att den personen som skött alla svar inte har kunnat släppa på sin prestige och erkänna att de observationer som hen gjorde sex år tidigare inte stämde.
Det mest intressanta var ändå när vi äntligen kommit till vägs ände, kammarrätten beslutade att hålla syn på plats då jag ju faktiskt rättat till en hel del saker som ansågs vara brister men som Länsstyrelsen inte trodde var tillrättade. Bevisbördan ligger ju på myndigheten men eftersom de inte var intresserade av att bevisa att felen inte kvarstod så fanns det ingen annan utväg än att kammarrätten fick göra syn.
Det var ju en ganska så intressant upplevelse i största allmänhet. Det de i slutändan skulle syna var en del av stallgången som ansågs vara för smal och som jag breddat när jag renoverade boxarna där samt att de galler som ansågs vara skadliga var nedtagna. Både vad gäller gallren och stallgången så är måtten rekommenderade mått men jag hade alltså valt att ändra så att de inte skulle fortsätta bråka om dem. Eftersom mitt förtroende för vissa myndigheter är lite skakat så var det med lite folk som skulle kunna vittna om det nu skulle uppstå några felmätningar. Kammarrätten dök upp en kvart tidigt och ur bilen kliver fyra ganska så uppklädda kvinnor, tre jurister och en sekreterare. Jag misstänker att denna lilla tur till landet var ett trevligt avbrott mot deras vanliga lunk för de var ganska så glada och trevliga. Lite efter dök Länsstyrelsen upp, tre bistra personer klev ur bilen utan att hälsa och klädde på sig sina rymdkostymer ( de måste ha engångsoverall pga smittskyddregler). I samlad tropp traskade vi in i stallet för att mäta den famösa stallgången, lite lätt förvånade konstaterade kammarrätten att sagda stallgång ju bara var ca två meter lång. Sju personer har alltså färdats från stockholm för att mäta denna stallgång som då upptar en väldigt lite del av hela stallet, resten har alltid haft bred gång. Kammarrätten öppnade förhandlingarna och frågade som inledning om någon av oss ville ändra våra yrkanden, jag svarade naturligtvis nej eftersom jag fortfarande ansåg mig ha rätt och Länsstyrelsen svarade likadant. Kammarrätten tar då under lite lite procedur fram ett alldeles nytt måttband, införskaffat dagen till ära. Måttbandet dras ut och till vissas förvåning så stämmer måttet bra med det jag påstått. Länsstyrelsen plockar då fram sin lasermätare och ställer sig bredvid och mäter, det skiljer sig en centimeter mot kammarrättens mätning. Alla vi som ser detta, inklusive kammarrätten, blir lite konfunderade över det faktum att Länsstyrelsen alltså inte kan titta på kammarrättens måttband och att de alltså misstänker att kammarrätten kan mäta fel. Det är ett oerhört märkligt beteende. Kammarrätten frågar sedan om vi nu kan vara överens om att måttet på stallgången faller inom lagen och att det alltså inte kan kvarstå som fel. Länsstyrelsen muttrar lite men säger att jo stallgången ser korrekt ut men de kan ju inte godkänna stalldelen eftersom jag flyttat på boxväggarna och de måste utreda om jag gjort förändringar som kräver förprövning. Jag får lov att svara på frågan om ändringarna är stora och kan enkelt svara att det krävs ingen förprövning vid små förändringar och renovering, boxarna har ungefär samma mått som förut, en vägg är flyttad så att den större boxen blivit lika stor som den mindre var och den mindre lika stor som den större var. Länsstyrelsen kontrar med att det kan ju inte de veta och att de måste mäta och utreda om jag har rätt i mitt påstående( Jag är ju inte helt tappad bakom flötet så naturligtvis har jag mätt innan jag byggde för att undvika att behöva förpröva). Nåja, nu börjar de alltså mäta alla avstånd och räkna på boxstorlek, i tjugo minuter mäter de och slår i sina regelverk. Medans de håller på så står vi andra och väntar och har det egntligen lite trevligt då vi diskuterar vädret och hur svalor bygger bon. efter mycket mummel och mätandet så konstaterar Länsstyrelsen att boxarna visst stämde med de mått jag angivit och de gamla måtten, en box var visserligen två kvadratcentimeter fel men de kunde de släppa (boxarna är 16, 10 och 9 kvadratmeter stora, två kvadratcentimeter kan nog räknas som en relativt liten avvikelse). Nu kunde de svara på frågan om de kunde godkänna stallets mått och motvilligt fick de erkänna att det var de tvugna att göra (trots de två kvadratcentimetrarna). Nu vänder sig Länsstyrelsen till mig och frågar om jag inte vill förpröva något annat eftersom jag håller på att renovera (det är tur att jag är bra på att hålla mig civiliserad). Det får jag då förklara att det är jag inte eftersom jag vet exakt vad jag får göra utan förprövning och det inte intressant att diskutera frågan med dem just nu. Länsstyrelsen fick ännu en chans att ändra sitt yrkande och trots att vi nu stått i 45 minuter i ett svalt stall så vill de fortfarande hävda att ventilationen inte fungerar. Självklart ändrar inte jag mitt yrkande heller.
Det hela tydliggjorde ganska så bra hur Länsstyrelsens inspektör hela tiden jobbar för att bevisa att jag gjort fel. Det var helt klart personligt eftersom de var tvugna att börja leta i regelverken för att verkligen försöka hitta fel. Att försöka hitta nya saker efter sju års process bara för att hindra mig från att få mitt tillstånd att bedriva verksamheten kan ju omöjligt vara vettig myndighetsutövning. Inte en enda gång under dessa år har de tittat på hästarna eller hittat något fel på dem utan de har bara pratat om att det i framtiden skulle kunna hända att en häst fick hosta pga den dåliga ventilationen. Det är ett argument jag skulle kunna köpa om de bara backat upp det med faktiska bevis om att luften är dålig.
Som myndighetsperson är hen van att ta beslut och att alla säger att de naturligtvis ska göra som de blir tillsagda eftersom de vill ha sitt tillstånd. När det då dyker upp någon som helt plötsligt säger att hon inte håller med utan vill bestrida så blir det naturligtvis lite besvärligt. Oftast så är det folk som inte kan uppnå miniminivåerna som protesterar, i mitt fall handlar det inte om det utan om att jag kan uppfylla målen på mitt sätt och dessutom redan gör det. Där och då blir plötsligt inspektören mänsklig och som ett obstinat barn vägrar hen att släppa diskussionen. Jag har aldrig påstått att regelverkan har fel utan endast att en person tolkat dem fel och dessutom använt dem på ett oproportionerligt sätt. Nu har det alltså drabbat alla skattebetalare, sju års arbete och tre rättsprocesser är inte gratis och ingenting fick ni för pengarna. Så går det när den mänskliga faktorn får styra myndighetsutövande.
Tack för ert bidrag:)