Det har varit en hektisk tävlingshelg som började redan i fredags kväll med träningstävling för Fia och Ida. Ida krånglade nästan inte alls så nu satsar vi vidare på vanliga tävlingar med henne. Fia är fantastiskt begåvad och nu var det ju andra gången som hon var hemifrån och hoppade så nu visste hon precis vad hon skulle göra. I första klassen rev hon ett hinder men gjorde ett bra jobb. Till min stora förskräckelse så hade de tagit fram en vattenmatta i den andra klassen vilket hon aldrig har sett förut. Det här blir svårt tänkte jag men det tyckte inte Fia, hon tittade knappt på den och tänkte absolut inte stanna. Resultatet blev en felfri runda i den andra klassen, fantastiskt bra är det enda man kan säga om hennes insats.
Igår var det dags för årsdebut för Midas. Det hela började inte bra alls då han inte ville gå in i transporten. Det tog en halvtimme att lasta och jag var både svettig och ganska så irriterad innan vi kom iväg. Jag hade tänkt starta 100-klassen och 110-klassen för att det skulle bli en riktig mjukstart för oss då det var väldigt länge sedan sist men eftersom vi blev så sena så fick jag lov att ändra klass till 120 istället för 100. Som vanligt var Midas ladda till tänderna när vi skulle hoppa fram och det var nästan ingen idé att ens försöka få honom att hoppa normalt. När vi sedan kom in på banan så ädrade han sig helt och blev som den fina tävlingshäst han kan vara när han vill. Tyvärr så missade vi på en distans och rev ett hinder, men vi gick ut med stärkt självförtroende, eller rättare sagt så blev jag stärkt Midas tyckte redan att det var plättlätt.
120-klassen var en tidshoppning där det gäller att bara vara snabbast runt från början och jag hade oturen att få starta först eftersom jag blev efteranmäld. Det svåra med att starta först i tidshoppning är att man inte vet om de andra kommer att hitta en bättre väg någonstans plus att man inte har någon chans att få se hur distanserna stämmer. Jag tyckte dock att vi fick till en bra runda med korta vägar och inte alltför mycket studs på stället och det visade sig snart att min tid var riktigt bra. Vi låg i ledning i mer än halva klassen och blev i slutändan bara slagna av en ryttare. Eftersom det gick så bra i lördags så blev vi ombedda att komma även på söndagen för att delta i laget. Detta var inte alls som jag hade planerat men det är ju bara att hänga på när hästen ändå går så bra. Lagklassen blev dock inte någon höjdare då jag klantade till det på den sista distansen och rev sista hindret.
Midas är verkligen ett riktigt proffs på tävlingsbanan han hoppar med enormt självförtroende och entusiasm. Han gjorde helt rätt i att ta sådan tid på sig på morgonen att vi blev tvugna att rida 120, det hade bara blivit för lätt annars. Jag har ju inte hittat något bra flyt i hoppningen på någon häst på senaste tiden men igår så bara fanns det där igen, tack vare min fantastiska Midas. Det var otroligt inspirerande att få känna den där känslan igen, det är den man hela tiden söker och det är när den infinner sig som man kommer ihåg hur fantastiskt underbart det kan vara att få hålla på med det som jag gör.
Tack och godnatt!