Att växa upp med en generation som var mycket äldre än normalt kan ju verka lite trist men det var det inte. I umgängeskretsen fanns det flera intressanta personer som lärde mig massor av roliga saker. Eftersom det alltid pratades mycket så var intelligens något som uppskattades. Mormor ansåg att intelligens handlade om att använda sig av det man hade på ett bra sätt, att aldrig göra sig själv dummare än man är. Hellre veta lite om mycket än mycket om lite. Man måste hela tiden hålla sin hjärna igång genom att använda den till att tänka och då helst inte bara på en sak. Just att lära sig saker om saker som man egentligen inte behöver till annat än att utöka sitt inre tankeliv är något som alla barn borde uppmuntras till.
En lite udda karaktär som ofta var på middag var farbror Pontus, han var en av Morfars bästa vänner sedan ungdomen. Pontus var läkare och en mycket duktig sådan som hela tiden höll sig i framkant. Det var han som ordnade så att Morfar fick göra en bypass-operation redan 1980 något som räddade livet på Morfar. Pontus var en gammal kvinnotjusare, väldigt charmig och rolig även i 70-årsåldern. Vi hade ett gemensamt nöje och det var att spela kort. Efter middagarna brukade vi sätta oss i det dåvarande kontoret och spela ett spel som heter bismark. Det var ganska så komplicerat och går ut på att tänka i väldigt många drag. För Pontus handlade även läkaryrket om just det, att tänka i flera drag och att lägga ett pussel. Han var otroligt duktig på att ställa diagnoser, något som inte är helt självklart. Att få höra en välutbildad människa berätta om hur han forskade och funderade kring allergier och psoriasis var väldigt intressant, och att han dessutom var överläkare och expert på invärtesmedicin gjorde att det fanns oändligt mycket kunskap att ösa ur. Allt hängde liksom ihop. Han berättade gärna historier om spännande diagnoser och hur pusslet hade lagts för att hitta dem. Det var egentligen historier om människor och deras liv och väldigt spännande. En favorithistoria var den om hur han studerat om hur mycket allergin sätter sig mentalt hos den som har den. Lite ovetenskapligt hade han testat att sätta in en massa plastblommor i ett rum och sedan hade han tagit in min pappa där varpå pappa började snora och nysa och skällde på Pontus eftersom han ju visste hur allergisk pappa var. De hade sedan haft lite roligt åt detta, men det lilla allvaret fanns hela tiden där i att man måste förstå hur starkt psyket är vad gäller sådana saker. Jag lärde mig då att man kan gå in i sitt eget elände och känna efter så till den milda grad att man blir sjukare än vad man är. En del av det hela var också att Pontus själv var en av de största hypokondrikerna jag träffat, han ringde ofta till Morfar och förklarade att nu var han minsann döende igen. Morfar tog alltid det med en nypa salt och oftast så visade påföljande undersökningar att det inte var någon fara. Tänk om jag hade suttit som alla andra och tittat på tv dessa lördagskvällar och missat alla sådana riktiga historier.
Det gamla kontoret var mest förknippat med just dessa kvällar med farbror Pontus. Vi satt aldrig i den möbeln annars och det var lite spännande att tända ett par ljus och sitta där i det fladdrande skenet och anstränga hjärna till det yttersta för att slå Pontus i kortspel. Över oss hängde ett jätteporträtt av en mycket amper dam som strängt övervakade det hela.
Mormor Klara (inte min mormor dock) som hängde inne på kontoret och tittade ner på oss när vi spelade kort och pratade om spännande sjukdomar...
Återigen, vilket privilegium att få möta en personlighet som inte ens finns längre. En äkta gammaldags gentleman och charmör med ett stort intellekt som gärna satt och berättade för ett nyfiket barn om hur allt hänger ihop. Man kan aldrig ha för mycket onödig kunskap i min värld :)Tack för idag!