Nu har jag hasat runt som en säck potatis i flera dagar med feber och snuva, bara att ta sig ner för trappen är en ansträngning som liknar ett maratonlopp. Det är konstigt vad sjuk man blir av en liten temperaturhöjning i kroppen. Jag är nästan aldrig riktigt sjuk, för det mesta orkar jag jobba på ändå, men den här förkylningen var inte att leka med. Nu dör man ju inte av en liten förkylning så jag släpar mig ut ändå och matar lite hästar och rastar en massa valpar. Faktum är att man antagligen varken blir sämre eller bättre av att röra lite på sig så det där med att bara ligga i sängen har jag aldrig riktigt förstått.
valparna har idag tagit sitt första lerbad, de hittade diket vid den nya ridbanan och de testade glatt hur djupt det var. Boxrarna var lite försiktiga och doppade bara några tår men mopsarna skuttade bara rakt ner i lervattnet och kom in inpackade i någon slags lerblandning. De är lite för modiga för sitt eget bästa, de små svarta knytena, och det är nog därför lille Carl.Einar skadade sitt ben. Han har nu tillfälligt flyttat upp till Nacka till min syster för att få lite lugn och ro så att benet kan läka. Det är ju inte lätt att få till lite lugn när man har en så stor skara syskon som det blir här nu när alla valparna är blandade. Astrid har nu blivit mamma till alla och hon leker gärna med hela barnaskaran, här är en liten film på Astrid och alla hennes barn...
https://www.facebook.com/photo.php?v=10151489936338183
Efter en lång dag med lek och hopp och skutt så somnar alla valparna i en liten hög (de har ordnat bäddningen själva)...
Jag känner mig ungefär lika trött som de ser ut, men imorgon är det en ny dag och då kommer jag säkert att vakna och studsa ur sängen med ny energi och utan förkylning:) Jag tror på positivt tänkande och att känna efter så lite som möjligt.
Tack och godnatt!