Idag började dagen med lite kaos då stona hade bestämt sig för att rymma igen. Den här gången hade de tyvärr gått åt fel håll och var på väg mot järnvägen, ve och fasa. Som tur var så var Marie och Olivia i stallet så jag fick hjälp med att försöka mota in de mer än motvilliga stona igen. Sist de rymde så gick de ju bara hem och då ställde jag ut dem i en beteshage på hemsidan av vägen och faktum är att jag hade tänkt flytta dem till vinterhagen idag, men som vanligt så förekom de mig. De är ganska så snälla att få tag på men idag så körde de taktiken att när vi väl fått in två så ålade sig en ut igen. Efter lite svordomer och många turer över tråden så fick vi iallafall in dem i hagen och kunde flytta hem dem så småningom. Nu är de parkerade i vinterhagen med en höbal och ser väldigt nöjda ut, de är faktiskt ena förb... feta små skurkar som egentligen inte förtjänar varken mat eller uppmärksamhet.
De små katterna har också haft en lite äventyrlig dag, först blev de avmaskade och sedan fick de för första gången i livet se en boxer. Reaktionen på den senare var ganska så tveksam hos den ena katten, faktum är att han demonstrerade ungefär hur han skulle se ut om han slickat på ett eluttag...
En klassisk bild av en något upprörd katt...
Den tamaste av kattungarna hade en lite annan taktik, han låg utsträckt på sängen och låtsades vara helt oberörd av den kortnästa snörvlande figuren som stod i dörren. Det enda tecknet på att han inte var helt tillfreds med situationen var den något stirriga blicken...
Det känns nu som att det är dags att ge de små liven namn faktiskt då de nu börjar bli små personligheter. Våra vildkatter brukar döpas till namn som börjar på v, Vilma heter mormors katt och så hade vi Vilmer i stallet som tyvärr har försvunnit.
Imorgon så är det dags för tävling med Canja och jag ska faktiskt (lite mot mina principer) prova att starta henne med ett lite skarpare bett. Hon har ju en tendens att skutta runt lite och vi får då problem med avståndbedömningen, med en hisstång i munnen blir hon jämnare i tempot och skärper sig lite. Egentligen så vill jag ha så bra dressyr på hästarna att man alltid kan rida dem på vanligt bett men eftersom Canja är den första häst jag har som jag inte har hoppat in själv så får jag kanske acceptera att hon inte har lika lätt för att förstå mig. Jag tycker dock att det är roligt att arbeta med henne då det är en annorlunda utmaning och utan sådana kan man inte utvecklas och lära sig. Ridning är ju en sport där man alltid kan förbättra sig och gå vidare, hur länge man än håller på. Det är väldigt nyttigt att påminnas om detta ibland så att man inte stagnerar och blir för nöjd.
Tack och godnatt!