Efter den katastrofala måndagen har jag nu äntligen nästan kommit ikapp med allt. Vattnet fungerar och idag så lyckades jag fixa avloppet så att det både går att diska och duscha igen. Som tur är så har jag nu fått sova litegrann också så nu är jag nästan vid medvetande på dagarna.
Det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig då den stackars lille bopsen (Astrids klena valp har fått det arbetsnamnet) blev riktigt skruttig efter sin nedkylning. Han verkade först repa sig men efter några timmar så började han tjuta i högan sky, kunde inte svälja någon mat och snorade och hostade hela tiden. Han vägrade att dia och blev bara argare ju längre natten led. När det blev morgon tyckte jag att verkade så eländig att jag tog och ringde veterinären för att åka och avliva honom. Med en liten ynklig valp innanför jackan åkte jag till Andreas för att avliva honom, men... När vi väl var framme och jag satte honom på bordet så sprang han runt med ganska så god energi och när Andreas tittade ner i halsen på honom så skrek han i högan sky (de stackars människorna som satt utanför och väntade såg väldigt skeptiska ut när jag kom ut, de undrade nog vad för misshandel vi ägnat oss åt). Det var en fundersam veterinär som frågade varför jag trode att den lille var döende, han både sprang och skrek som en helt vanlig ilsken treveckors valp. Det fanns inget annat synligt fel på honom än att han var irriterad i halsen, antagligen en halsinfektion efter nedkylningen. Jag hade faktiskt satt in lite antibiotika redan kvällen innan, då han blivit nedkyld, eftersom det rann snor ur hans näsa och detta hjälpte nog till att hålla honom vid liv. Han hade inga missljud på lungorna (förutom vrålen) så Andreas tyckte inte alls att han skulle avlivas. Jaha, det var bara att åka hem igen med bopsen under jackan. Väl hemma så försökte han nu äta igen men nu började han kräkas också varpå jag svor litegrann över veterinären om inte tyckt att han skulle avlivas. Efter lite illamående så tystnade han iallafall och låg som en liten trasa på syskonen så jag tänkte att nu måste han ju snart kolavippen så det gjorde nog inget om jag gick ut och fixade stallet. Efter några timmars stallfixande så var det med lite tunga steg som jag traskade inåt för att se hur läget i valplådan var, men döm om min förvåning när jag nu möttes av synen av en liten bops som låg och åt för glatta livet. Efter tio minuters intensivt smaskande ramlade han ihop i en liten hög och somnade, inget kräks eller host eller snor.
På något sätt så lyckas han alltså överleva även detta, mot alla odds. Små valpar är ju otroligt känsliga och en infektion kan ju lätt ta död även på en fullt frisk och normal individ, att den lille bopsen skulle klara av en nedkylning och sedan en ordentlig infektion är helt osannolikt. Han måste helt klart ha den absolut starkaste livsgnista som kan finnas, trots alla dåliga odds så bara kämpar han på. Han har visserligen gått ner i vikt igen men nu äter han som en (väldigt) liten häst och han har en inre klocka som säger att han ska äta var tredje timme. När tre timmar passerat så sätter han sig plötsligt upp och så startar han mistluren. Han har ett mycket distinkt ljud när han är hungrig, det hörs genom hela huset. Han vägde i morse bara 485 gram vilket är förskräckligt lite, han syskon väger runt två kilo så han är en liten eländig dvärg i jämförelse med dem.
Liten bops...
bästa sovplatsen för en liten bops...
Vad det ska bli av den lille har jag ingen aning om, det enda man kan konstatera är att han iallafall vill bli någonting. Om inte annat så kan han nog bli väldigt älskad av någon, även om han förblir en fulsöt liten skrutt.
Tack och godnatt!