Efter ett långt kampanjande börjar vi nu närma oss dagen D. Många timmar i valstugan har det blivit, men också massor av intressanta samtal. Ibland förstår jag att många undrar varför jag som egentligen har massor annat att göra lägger ner så mycket tid på det här, men det finns ett enkelt svar, jag bryr mig. Jag har inte på något sätt alla svar på hur vi ska förbättra världen men genom engagemang och en grundideologi där vi ser varje människa som just människa så blir den lite mjukare. Att vara socialliberal innebär ju just att ha respekt för varje människa och hens unicitet. Jag kommer fortsätta där i valstugan ända in i kaklet då jag tror på de goda samtalen och att det kan spela iallafall en liten roll i den stora valspurten.
De roligaste samtalen är faktiskt de som handlar om just ideologi och inställning till saker och ting. Många gånger har jag nu fått frågan om vad vi står för och då är det väldigt skönt att kunna vara säker i svaret att vi är socialliberala och att det genomsyrar hela politiken. Årets val borde ju egentligen handla mest om det, att välja de som kommer att handla enligt en vettig övertygelse oavsett fråga. Nu har det blivit en smutsig kampanj där många fokuserar mer på andras brister än på sin egna politik. Det handlar inte bara om vilken partiledare som verkar trevligast utan om vilken politik de verkligen står för och som hela deras organisation också står för. Vi står för en vilja att gå framåt.
När vi säger framåt så handlar det om att vi inte kan backa in i framtiden. Kanske låter det lite lätt svulstigt att alla ska se en ljus framtid, men så måste mänskligheten fungera om vi inte ska ge upp helt. Egentligen har vi ju det fantastiskt bra i vårt land, men ska vi fortsätta ha det bra behöver vi lite positiv attityd. Vissa vill kanske hävda att det är rädsla som driver saker framåt men jag tror att vi drivs ännu mer av hopp. Piska eller morot är alltså frågan, vi som håller på med hästar vet svaret. Slutar piskan driva stannar en omotiverad häst ganska fort men om den har ätit upp moroten fortsätter den i förhoppningen om att det finns en till.
Jag försöker leva så. Oavsett vad livet slänger i ansiktet på mig traskar jag envist framåt med hoppet om att det blir lite bättre längre fram. På det stora hela lever jag ju ett fantastiskt bra liv. Saker som kan se ut som stora hinder finns ju bara där om jag väljer att kalla dem det. Att vara föräldralös eller att ha en krånglande kropp, allt sådant är sidospår som egentligen inte alls kan ses som hinder för den personliga utvecklingen eller viljan att fortsätta framåt.
Det kan mycket väl vara så att jag skulle kunna kvala in till att vara en sorts aktivist, en optimistaktivist. De flesta aktivister hittar ju något som enligt dem är allvarligt fel, men som optimist så blir det en lite annorlunda aktivism. Det går helt enkelt ut på att driva på tesen att saker faktiskt hela tiden blir bättre i det stora hela. Alltså blir det kanske en antiaktivism på ett sätt och på samma sätt då en aktivism.
Tack vare att jag bor i ett fantastiskt land som ger mig friheten att tänka och tycka vad jag vill får jag också lov att fortsätta vara optimist och tro på mänskligheten. Jag får också vara bonde, stark kvinna och centerpartist trots att det finns de som inte alls förstår det.
Glöm inte att rösta!