Ojojojoj, nu har det varit en hel del drama här på gården. I förrgår så insjuknade ett av de små stona från Salsta ganska så fort och det slutade så illa att vi fick ta bort henne. Tyvärr så var det ett sto som hade föl så där stod vi med en liten eländig moderlös fölunge som tyckte livet var hur hemskt som helst. Som tur är så har jag så bra vänner som har mjölkersättning hemma som jag fick levererat i ilfart så att vi kunde börja mata den lilla stackaren (tack Andrea). Sedan följde en liten kamp med att få i henne mat, det är ingen höjdare med gumminapp och mjölkersättning när man har fått riktig mat i tre veckor. Dessutom så är just det här fölet ett osedvanligt blygt och förskräckt litet föl eftersom hennes mamma var en väldigt lågrangad ponny som aldrig vågade bli en riktig del av flocken.
Första timmarna efter mammans död stod hon bara med huvudet i hörnet och såg ut som om livet var över och däremellan så ropade hon lite uppgivet på hjälp. Det var riktigt hjärtskärande att se hur rädd och osäker hon var och för att försöka få lite liv i henne så beslutade jag att försöka hitta en surrogatmamma eller iallafall en kompis till henne. Vi började med att försöka med de äldre avelsstona som inte har något föl i år men så fort de stack in huvudet och började nosa på henne fick hon bara panik och det fick till följd att även de mest fölsjuka stona inte ens tyckte att det var värt att försöka adoptera henne. Efter lite huvudbry och några försök så kom jag på att försöka med mitt ena tvåårsto, Nirvana, som själv är en lite osäker häst som helst inte bor själv på natten eftersom monstren alltid vill äta upp henne. Detta visade sig vara den perfekta matchningen, Nirvana gick in i boxen och parkerade sig i ena hörnet utan att ägna fölet en blick. Efter en stund så började lilla fölungen fatta att den jättestora fuxen inte tänkte äta henne och då såg man hur hon bara började slappna av och till sist kunde hon tom lägga sig och sova. Nirvana tyckte att det var perfekt med en egen fölunge som hela tiden var där utan att störa och började efter en stund titta lite på lilla och även nosa försiktigt. Man kunde se att hon inte hade en tanke på att göra något dumt så vi vågade faktiskt ganska så snart lämna dem ensamma och så fick de bo hela natten.
Under nattmatningarna ( man måste mata en gång var tredje timme dygnet runt) så kunde jag se hur fölet öppnade upp mer och mer och i morse så var det en alert och vaken fölunge som traskade runt i boxen och som tom vågade tugga lite på sin nya kompis svans. I eftermiddags så tyckta jag att det var dags för att släppa ut dem i hagen och det gick fantastiskt bra. Nirvana har tagit på sig hela ansvaret för den lilla och följer den som en skugga om den springer iväg, om man inte visste vad som hänt skulle man tro att det var mor och dotter som traskar runt i hagen. De ser inte bara ut att trivas ihop de är dessutom ganska så matchande i färg...
Trots allt detta drama så kan man konstatera att det finns en liten solskenhistoria i det hela. Man blir alltid lika fascinerad över hur livskraftiga hästarna är och hur naturen löser även de mest prekära situationer.
Tack och godnatt!