Nu har det gått en hel vecka sedan den där morgonen då jag hittade Mormor stilla insomnad. Tiden går ju obönhörligt vidare som vanligt även om det känns som ett vakuum. Det var ändå inte en så traumatisk upplevelse som det kunde ha varit eftersom allt runtomkring bara föll på plats. Viktigast av allt var ändå den stillsamma känslan kring det hela. Dagen innan Mormor dog var hon ganska så nöjd, jag tror att hon visste och längtade litegrann. Så är det ju om man har en tro på livet efter detta. Hon hann ringa till några nära och kära dagen innan och på kvällen när jag lämnade in Curt-Åke sa hon god natt med ett leende. Visst kan man tycka att det skulle vara trevligt att ha sin familj omkring sig när man drar sitt sista andetag, men mormor ville inte ha det så. Hon ville bara få somna in i sin egen säng i lugn och ro, hon hade ingen nytta av sorg och drama kring detta. För henne handlade det mest om att bli av med sin skröpliga kropp och gå till något annat.
På morgonen när jag skulle hämta Curt-Åke så låg hon på sidan med honom hopkurad i famnen. Han sov som vanligt med huvudet mot hennes bröstkorg och hade inte ens märkt att hon inte längre fanns. Han klev upp med en gäspning, gav henne en slick på näsan och gick ut för att göra sina morgonbestyr och pussa sina boxerflickor. På något sätt var det en fantastisk symbolisk handling, precis så önskade mormor att våra liv skulle fortsätta. Utan att veta det har Curt-Åke gjort sin största gärning i livet, att få ha ett litet liv i famnen när ens eget hjärta saktar in är väldigt fint och för oss som finns kvar är det en enorm tröst att veta att det var så stillsamt att en liten mops inte ens märkte det. Hela dagen blev sedan lugn och fin, Mormor vilade i sin säng med en mops sovandes vid fötterna och alla anhöriga fick säga farväl innan hon hämtades av begravningsbyrån.
Allt har ju sedan gått fort, mormor tillhörde den antroposofiska kyrkan kristet samfund och de vill att man ska utföra begravningsriterna på tredje dagen. Hon blev dödförklarad hemma i sängen och fick sedan åka direkt till kyrkan. Begravningen ägde rum på lördagen och var otroligt vacker. Höstlöv fick pryda kistan och solen strålade hela dagen som för att göra det hela lite gladare. Röda höstlöv dör också en vacker död, långsamt och fridfullt övergår de till att göda nya generationer.
Att skriva om döden är ju alltid lite knepigt, det är så slutgiltigt och sällan vackert. Det är ju inte så många människor i den här världen som går frivilligt då det finns så mycket oro. När morfar dog så var det just sådär hemskt och mörkt, trots sin ålder förlikade han sig aldrig med att det var dags att dö. Vi var alla helt utmattade efter det. Just därför så blev det nu en sådan kontrast, lugnt fridfullt och frivilligt. Naturligtvis är saknaden stor, men sorgen är inte så farlig. Kanske är det lättare just för att det var lugnt och tack vare den lite snabba hanteringen. Den fina traditionen att vaka en dag hemma och sedan få ta farväl av stoftet inom tre dagar gör så att man slipper gå runt och vänta på att samla en massa sörjande. Själva begravningen i kristet samfund är också en ganska så kort ceremoni. Det gör att man får gråta en kort stund för att sedan resa sig och lämna kyrkorummet och släppa ångesten. Det blev också en fin stund där all släkt och vänner fick komma och fika i Mormors vackra hem där varje sak bär på så många fina minnen. Nu är det upp till oss att bevara det positiva och ta med oss det vi lärt oss av en mycket klok och fin människa.
Mormors salong som är så mycket hon, att ha skönhet omkring sig är bra för själen.
Tack för idag!