Här inleder vi året med en ordentlig förkylning som kom vid en väldigt olämplig tidpunkt. Nu kan man kanske tycka att alla förkylningar är olägliga men när man har gård så är det faktiskt vissa tidpunkter som är värre än andra. Det faller ordentligt med snö just nu och då måste jag alltså ut och skotta imorgon, något som är mindre kul när man nyser hela tiden då man inte vill styra snett med grävaren eftersom konsekvenserna av en lite påkörd transport blir lite större än om man skottar med en liten spade.
Nu är det inte bara jag som är förkyld, även hundarna har fått en släng av något. Det kan vara något som Elsa lyckats dra med sig från USA. Förutom den lilla förkylningen så hade vi en fantastisk resa. Elsa är ju en väldigt speciell liten mops och hon gillar verkligen att vara på äventyr. Att resa omkring och se nya saker kan kanske vara stressande för vissa, men inte för Elsa hon studsar runt med knorren i topp mest hela tiden. Det blev ju en ganska lång resa då jag fick flyga från köpenhamn till Toronto och sedan ner till Orlando. Den vägen fick jag ta då det enda bolag som tillåter så stora hundar som Elsa i kabin är Canada air och de flyger just den rutten. De har extra stort utrymme under stolarna och det är ju där hunden ska ligga i sin flygväska. Elsa tyckte väl sisådär om sin lilla rullväska, ville ju helst gå själv, men när vi väl satt på planet så sov hon som en stock under sin stol hela resan.
Elsa i den inte så populära väskan...
När vi väl var framme i Orlando så var det som att gå in i en vägg av värme, 32 grader varmt nästan hela tiden. Egentligen ska det vara vinter där nu och alltså ungefär 20 grader men de hade riktigt bra väder för årstiden. Jag älskar ju värme och det är även bra för min kropp som ju fortfarande rehabiliteras. Lite orolig blir man ju när man har trubbnos och det är sådär varmt, men Elsa hade inga större bekymmer förutom när vi behövde gå på asfalt så det fick vi undvika så mycket som möjligt. Allt är ju väldigt väl luftkonditionerat så det är snarare så att vi frös när vi var inne.
Elsa på promenad under palmerna, inte så påverkad trots 30 graders värme...
Huvudmålet med hela resan var ju faktiskt amerikanska kennelklubbens national championship och det var ju även därför lilla Elsa var med. Fem dagar var det utställningar och vi provade fullt ut på att delta på amerikanskt vis. De första dagarna hade vi en proffshandler, i USA visar man absolut inte själv utan det springer runt olika handlers som håller på att jobba livet ur sig för att hinna med alla hundar. I en lokal bredvid utställningsområdet fanns det ett groomingområde där alla olika handlers har platser och utanför fanns det badbaljor som man kunde gå och bada hundarna i. Alla hundar badades i princip varje dag och fönades torra, vi är ju vana vid att mopsarna har naturlig frisyr men här skulle de fönas upp så att håret liksom står rätt ut.
Elsa och hennes proffshandler Anna...
Elsa i en amerikansk badbalja...
Elsa nyfluffad och klar ( i hennes enligt amerikanska mått magra tillstånd ser man ju då lite muskler trots fluffandet:))...
Följden av allt detta fluffande blir att det ser ut lite som om de inte har någon hals då deras hår liksom är lite längre där och när det står rätt ut så försvinner halsen i fluffet. Elsa tyckte dock att det amerikanska sättet var toppen, hon önskar sig nu en sådan där hård fön och minst ett bad om dagen. Själva utställningarna gick väl sådär, de tyckte att hon var för smal och att ansiktet inte var helt platt. Jag tycker nog att hon är väldigt platt men en domare förklarade att om man tittar ovanifrån så ser man ju faktiskt att hennes nos är utanför resten av ansiktet. Det jag kan konstatera är att genomsnittet av mopsar jag ser runt om i norden är väldigt mycket bättre än det jag såg i USA och jag tror att vår avel är mer på väg mot ett sundare ideal med starkare rörelser och kanske lite mer balans i huvudena.
Bland övriga raser är det mer blandat, vissa är bättre än de nordiska medans andra är sämre. Det som var väldigt slående var också att det var väldigt lugnt och städat i alla ringar, antagligen till stor del just pga deras system med proffshandlers. Det kan ju vara lite rörigt kring våra brukshundar, de är ofta lite på tårna och jag har varit på många utställningar där det gjorts utfall både hit och dit. Att se tjugo cane corso stå nos i svans med varandra i ringen utan att någon spänner sig det minsta är imponerande. Även i boxerringen står alla prydligt utan nhjälp från utsidan och under de individuella bedömningarna stog det 20 boxrar i ett hörn av ringen i ett virrvarr och ingen gjorde annat än lyssna på sin förare. Jag tycker faktiskt om de amerikanska boxrarna, de är lite elegantare än våra och skulle ibland behöva mer bröstkorg, men har längre nos och hals vilket jag gillar. Det hela blev alltså som en slags studieresa och Elsas lite klena framgångar i ringen spelade inte så stor roll.
En amerikansk ung boxerhane där man ser en lite längre hals, de är också väldigt rena i huvudena, inga jätteskrynkliga figurer...
I övrigt var Orlando en väldigt trevlig plats, maten var ok och shoppingen väldigt bra då de har sin stora rea veckorna innan jul. Själva resan dit gjorde jag ju helt själv men väl på plats sammanstrålade jag med Saori och hennes man Patrik och vi bodde i ett hus tillsammans med några amerikanska uppfödare. Det var ju tack vare Saori som jag gjorde detta, hon var där förra året med sin fantastiska Zidane som naturligtvis vann en massa. Jag fick frågan om jag hade lust att hänga med i år och den kom precis när alt var lite motigt så då kändes det naturligt att haka på. Ibland så hjälper det ju att ge sig själv en belöning att se fram emot när allt annat är lite höstgrått och jag är evigt tacksam att jag dels fick förslaget och dels hakade på. Tack vare att Saori är vän med en svensk proffshandler, Anna, så kunde även Elsa få hjälp med visning och föning och annat praktiskt. Jag fick dessutom vara med och se hur hon jobbade, väldigt spännande då det sprangs från ring till ring och ibland fick man en afghan i näven eller filma en hel ras live på facebook. Det är ganska likt som det går till när jag själv är på hästutställning och visar hästar åt andra, då måste man ha hjälp med som får hålla en häst här och där eller se till att alla borstar och små putsmedel är på plats så att man hinner fixa alla hårstrån precis innan man ska in i ringen.
Vi hann ju såklart med att shoppa, äta gott och ta det lugnt lite mellan allt med hundarna, det enda jag inte hann var att sola så jag kom hem med samma vinterbleka hy som jag åkte dit med. För mig är det iofs ett tecken på en bra semester, att man har så mycket att göra att man inte hinner sitta och göra ingenting. Jag är inte riktigt skapt för att bara sitta i solen, men att göra något som inte går att göra hemma är ju vilsamt i sig. Det senaste halvåret har jag ju ändå suttit still alldeles för mycket så nu är det mest bara kul att få hålla igång. Elsa lyckades också under denna resa med bedriften att kissa i fyra länder på två kontinenter så nu vet en stor del av världen att hon finns, en stor sak för en liten mops:)
En jetlaggad tomteelsa som behövde ganska många dygn att återhämta sig efter allt resande...
Tack och godnatt!
(i detta inlägg har jag lånat en del bilder från Saori som är en superfotograf:))