Idag blev min lilla flock en medlem fattigare, Ida har efter att ganska så snabbt sjukdomsförlopp fått sluta sina dagar. Vad som är lagom med tid för att vänja sig vid tanken på att förlora en vän vet man aldrig innan det händer. Nu fick jag en vecka på mig då det förra måndagen stod klart att hon fått cancer. På sitt sätt så blev det en bra vecka då hon fick gå på lite starkare smärtstillande och plötsligt var gladare än på länge, men samtidigt en dålig vecka då det då gick upp för mig hur sjuk hon egentligen var. Lilla gumman var glad men kilona bara rasade av henne och det är bara att inse att hur mycket mat vi än gav så var det inte hon som tog upp den utan tumören som fick all näring. Beslutet att hon skulle få somna in var både lätt och svårt, lätt eftersom hon bara såg eländigare ut för varje dag och veterinärerna absolut tyckte att det var rätt att ta bort henne, svårt eftersom hon med smärtstillande i sig var så glad. Jag hade nu redan en aning om vad som var på gång innan vi gick till veterinären då jag en tid förstått att inte allt stod rätt till. När man haft en hund i över åtta år så känner man den ju så väl att man ser alla små tecken på att något är fel och hon har hela sommaren visat med små signaler att hennes kraft var i dalande.
Hennes sista morgon blev en riktigt bra morgon, vi morgonfodrade och släppte ut hästar, hon grävde lite i sorkhålen vid ridbanan, skällde ut några gångtrafikanter, skuttade på mopsarna i halmen, hoppade och satte tassavtryck på veterinärens bil och till sist fick hon somna in i hallen, in i det sista upptagen med att ömsom slicka veterinären i ansiktet och ömsom slicka matte. Egentligen önskar vi nog oss alla det slutet lycklig, smärtfri och fullständigt nöjd med situationen.
Att beskriva sorg är nästan en omöjlig uppgift då varje sorg skiljer sig från alla andra. Man vet aldrig hur den ska manifestera sig, men man vet att den kommer. Ida saknas i flocken, Diddi satt i köket och grät som bara en boxer kan i över en timme och har sedan bankat som en galning på dörren till verandan där Ida ligger. Astrid kom ner i hallen och ryggade först tillbaka för att sedan putta försiktigt på sin mor. Hon vill absolut sniffa lite på Ida varje gång hon går ut, bara för att försäkra sig om att det verkligen är hon som ligger där. Mopsarna fattar ingenting, de har inte den instinktiva förståelsen för döden som boxrarna har. Själv gör jag som vanligt och jobbar på projektet att gräva en grav på det bästa stället jag kan hitta och som vanligt blir jag distraherad av att hydraulslangen på grävaren gick åt pipsvängen så att jag kan svära och sparka lite på den dumma maskinen. Den har grävt några gravar genom åren och på ett underligt sätt är det en renande process att sitta där och gräva lite, gråta lite och svära över hur snett den förbannande grävaren gräver.
Imorgon är det en ny dag och då ska jag byta hydraulslang och börja glädja mig åt mina sju fina valpar i lådan igen.
Ida, min alfatik, stamtik och underbara vän, stark och vacker som jag vill minnas henne...
Tack för allt fina vän!