Jag är ju av naturen en obotlig optimist, men vissa dagar kan få även mig att sucka lite extra över livets mer eländiga sidor.
Egentligen så startade dagen ganska bra, solen sken när jag hasade upp ur sängen och jag tänkte att jag bara skulle ta lite frukost för att sedan ta en liten ridtur i det fina vädret. Precis när frukosten var framdukad så knackar det på dörren varpå hela boxerkompaniet hoppar igång med sedvanlig entusiasm. Tyvärr så var inte matten riktigt med på noterna då det blev ett gruff kring vem som skulle ut och hälsa först och när dörren öppnades så störtade hela ligan ut och systrarna Astrid och Betty var då i full gång med en våldsam diskussion. För att inget trist skulle hända så fiskades Kajsa upp, Ida beordrades att sitta och Diddi fångades in och stängdes in i hallen. När detta var avklarat var systrarna redan klara med dikussionen ute på gräsmattan. Den stackars människan som knackat på stod vid detta laget upptryckt mot väggen med en något förskräckt min och när jag hälsar så säger hon att den ena hunden blöder nog. Mycket riktigt så storblöder Astrid på ena benet, det forsar sådär som det bara gör om ett större blodkärl gått sönder. En lite moloken Betty beordras in och Astrid får komma upp på trappen igen där matten helt enkelt får trycka in en tumme där blodet kommer ifrån. Nu kommer det fram att personen som var där kom från miljökontoret och hon ville egentligen bara ha en underskrift angående Märtas avlopp (jag tror att hon inte riktigt räknat med ett sådant mottagande). Det visade sig att hon haft boxer själv och mitt i blodbadet hade hon iaf närvaro nog att fråga om hon kunde göra något. I brist på annan hjälp så skickade jag in henne till mormor för att hämta material så att jag kunde lägga ett tryckbandage på benet. Med gemensamma krafter fick vi på ett tryckbandage och jag fick tag på veterinären. Precis när vi är klara med detta så dyker ytterligare en person upp på gårdsplan som glatt säger att det står tre hästar på vägen. Jahapp bara att sätta Astrid i snöre hos mormor och traska ut med den snälla avloppsinspektören och fånga in ett stycke Nelly med föl och två unghästar. Jag måste säga att hon var en väldigt trevlig inspektör och detta måste ju varit årets äventyr för någon som mest bara inspekterar avlopp. Någon påskrift fick hon dock inte då jag ju var tvungen att slänga in hunden i bilen för tur till veterinären.
Nu var det hela inte så farligt som det först såg ut, det var egentligen bara så att en tand hade punkterat huden så oturligt att en stor blodåder gått sönder och det behövde varken sys eller läggas om. Astrid ska nu äta antiinflammatoriskt och ha en tratt på sig i ca 10 dagar och sedan hoppas vi att hålet gått igen. Hon har dock förlorat en del blod och var ganska så sänkt av det, men hon är ju en ung vältränad hund så det löser sig också med lite vila och mycket vätska.
Astrid deppar lite och funderar på varför det blev så här tokigt...
Faktum är att det har inte gått jättebra den senaste tiden. I onsdags satt jag på akuten med mormor som var snurrig i huvudet efter att ha ramlat och svimmat på lördagen (eller svimmat och ramlat, lite oklart vilket). Mormor vill ju inte vara till besvär och hon tyckte väl att det inte spelar så stor roll om man dör av en smäll i huvudet när man nu är nittioett år. Nu är det iofs så att om man svimmar och ramlar (i just den ordningen) så finns det ju risk att man fått en stroke eller hjärnblödning och då måste man komma in inom tre timmar om man ska klara sig från allvarligare skador. Nåja vi blev snabbt omhändertagna och mormor fick lite sskäll av läkaren som tyckte att man ska åka in direkt med ambulans och inte vänta fyra dagar. Men nu tyckte mormor att hon ju bara svimmat av i några sekunder så det kunde inte vara så farligt, men när jag då påpekade att hon ju inte kunde veta hur länga hon varit avsvimmad eftersom man ju vid medvetslöshet inte kan avgöra hur länge man varit medvetslös (just det att man är medvetslös betyder ju just att man inte är medveten) tog hennes protester slut. Nu var det ingen fara med mormor men det är ju faktiskt bättre att åka in en gång för mycket än en för lite.
Nu vet jag att morgondagen inte heller kommer att bli en särskilt bra dag då vi ska ta bort gamla Arianna. Hon är ju Ginas första föl och hon har funnits med i många år. Tyvärr så mår hon lite sådär och har snabbt gått från att vara en relativt rund och pigg tjugoåring till att bli muskelfattig och deprimerad. Allt tyder på att hon har tumörer som växer invärtes och det är ett ganska så hopplöst projekt att försöka göra något åt ett sådant tillstånd. På ett sätt är det ett svårt beslut, när man ska bestämma sig för att ett gammalt djur ska få sluta sina dagar, men på ett annat sätt är det ett lätt beslut. Man vet ju att det är rätt eftersom djuret slipper lida, men man har ändå ångest eftersom man kommer att sakna sin vän. Det är i sådana lägen det gäller att vara osjälvisk och bara tänka på en annan individ än sig själv. Egentligen så är nästan all sorg självisk, när man sörjer sörjer man oftast det man inte fick eller det som inte hände, om man tänker på det man fick istället så blir det inte alls lika sorgligt. När jag dör vill jag att alla ska fira att jag levt och inte sörja att jag dött.
Tack och godnatt!