Nu är jag ännu mer nöjd med mig själv:) Jag hämtade däcket i måndags och i tisdags lyckades jag med konststycket att få på det på grävaren helt själv. Nu rullar den omkring igen och jag slipper iallafall en hel del av det onödiga bärandet.

Idag är det ett sånt där datum som många tror betyder något speciellt, 111111. Egentligen så är ju datumet bara fiktivt, påhittat av oss människor. Det är som med pengar, de är bara värda något pga att vi tror på dem. Det kanske låter trist att inte tro på vare sig pengar eller vår kalender, men man kan ju också se det så att det är bara vi här i västvärlden som tror på vår kalender, ett par miljarder kineser har ett helt annat datum idag. Egentligen kanske det är ett sundhetstecken att inte lägga för mycket vikt vid olika datum eftersom man då slipper tro på alla olika konstiga domedagsprofetior.

Hundarna lever glada i fullständig okunskap om människornas olika ideér kring nummer och datum. De är mest nöjda med att de nu har kommit igång med höstens roligaste jobb, alla mina ston ska ju vallas ut och in varje dag. Glada i hågen skäller de och drar i svansar på de ganska oimponerade stona som traskar ut i oförändrad takt vare sig hundarna hjälper till eller inte. Det verkar iallafall vara en boxers högsta nöje att just försöka valla hästar. Astrid ligger nu också i hårdträning då vi ska på två utställningar framöver. Först ska vi till Strängnäs på en inofficiell och sedan så har jag faktiskt anmält till den stora utställningen på Stockhomsmässan. Jag har inga jätteförhoppningar på den stora utställningen utan vi är båda där för att lära. Hon är ju väldigt välmusklad och har starka energiska rörelser men sedan ska man ju kunna stå fint och ha hög svansföring. Astrids svans viftar mest okontrollerat när vi är borta och hon förstår hur hon ska stå när jag ställer upp henne men inte hur länge. Vem som helst får titta på hennes tänder och klämma på henne i största allmänhet men det är då lite svårt att kontrollera hennes boxerkropp som liksom bara ålar omkring av glädje över uppmärksamheten. Nu är nog boxerdomarna ganska så vana vid glada ålande boxrar, det tillhör ju liksom rasen, men det ger nog mer pluspoäng om hon kan kontrollera sig lite. Lilla Betty artar sig också väldigt fint, men även hon lider av ålkropp och okontrollerade svansviftningar. Ida är mer kontrollerad än sina telningar men hon har en annan intressant åkomma, hon har mani på att slicka folk i ansiktet när de minst ananr det. Om någon böjer sig ner för att knyta skon eller ta upp något från golvet så passar hon på. Helt oskyldigt glider hon fram och sedan kör hon snabbt en lång boxertunga rätt i ansiktet precis när man inte har sett henne, gärna lita snett bakifrån, och sedan följer ett litet glatt ålande och även ett lyckligt leende med ögonrullning (från hundens sida då, inte människans).

När man har boxer kan man inte vara ledsen, de har faktiskt något som liknar humor och de piggar upp tillvaron med sina upptåg. Nu när Astrid börjar bli lite mer normal så är det lite lättare att njuta av samvaron med henne. Jag slipper bråka på henne och hon har upptäckt att vid rätt beteende så är livet faktiskt ändå ganska roligt. Man glömmer ganska så fort hur förskräckliga boxrarna är som unghundar då de är så otroligt trevliga när de blir vuxna. Astrid har ju gjort mycket bus men hennes mor Ida var precis lika hopplös som ung och hon är nu nästan perfekt så det finns gott hopp om att Astrid snart uppnått samma status. Ida var en fruktansvärd liten tjuv och alla som var i stallet fick lära sig att ställa undan eller hänga upp alla lösa saker. Nyfiken som hon var så bröt hon sig in i folks ryktlådor och väskor och snodde innehållet och åt upp allt ätbart. Astrid gör precis likadant men är inte lika våldsam i sina inbrott så nu räcker det att stänga lådor och väskor när man inte är där. Den största skillnaden mellan Astrid och Ida är dock att Astrid är lite smartare än sin mor, Ida tror att man alltid kan se henne och har hon fått bannor för att hon försökt sno något så lämnar hon det ifred även om ingen är där. Astrid däremot ahr fattat att om man inte är där så ser man inte henne och då kan hon sno saker obehindrat. Det är mycket enklare att ha hundar som inte är för intelligenta, men de smarta är oftast lite roligare även om de ibland kan vara tålamodsprövande.

Årets föl är nu döpta och har fått pass. Sunnys föl blev döpt till Returning Sun, en sammanblandning av Kalles och Sunnys namn, men jag har börjat kalla henne för Rut. Hon är troligtvis det absolut sista kallebarnet som det ser ut med reglerna nu, så jag tyckta att han kunde få henne döpt lite efter sig. Hon är superfin och elegant och kommer nog att bli lika svart som sin mor, även om hon för tillfället är täckt av något slags brunaktigt lurv på vissa delar av kroppen. Emmas föl blev döpt till Release Me, ett passande namn då hon är lite halvvild. Det är hon som syns på bilderna högst upp på sidan tillsammans med Joop.

Sunny och Rut tar sig en galopp i vinterhagen...

Tack och godnatt!