Den här helgen har jag varit på uppfödarträff i boxerklubben. Det var en mycket trevlig tillställning med många nya bekantskaper. Kajsa mops och jag kan nu allt om boxerhuvuden, köpeavtal och andra intressanta saker. Lilla Kajsa är den perfekta mötesmopsen, hon ligger antingen avslappnat vid fötterna på matten eller så ligger hon i mattens knä och sover. Det enda lilla störningsmomentet är att man ibland hör en liten mopssnarkning, vilket på ett möte med bara hundfolk mest leder till lite leenden.
Snarkande mops, redo att resa vart som helst med matten...
Efter den trevliga helgen så landade jag direkt i verkligheten igår då det skulle storma och regna så dant att hästarna absolut måste in. Jag har ju inte stallat in alla unghästarna ännu då det ju varit väldigt varmt och torrt denna höst och så länge inte leran slår till så bor de ute. Nu var det bara att springa runt och fixa boxar till alla. Nu gjorde hästarna som de alltid brukar göra på hösten, de drog igenom tråden ungefär två timmar innan jag var klar att släppa in dem. Det är faktiskt lite lustigt att de alltid gör så, kanske försöker de påpeka att matten borde ha allting klart innan höststormarna tvingar dem att gå in. Mina hästar har oftast ingen särskild frihetslängtan då de ju går i väldigt stora hagar, om de kommer lösa så brukar de mest traska runt och leta mat utan att hetsa upp sig. Nu var det dock Canja som sprang i täten och hon är ju ett lite korkat halvblod så hästarna for omkring som yra höns och råkade galoppera en repa bort på vägen innan vi fick hem dem igen och lyckades stoppa in dem i ridhuset. Canja är en helt okej ledare så länge de är inne i hagen, men om hon råkar ramla ut ur hagen så vet hon inte riktigt vad hon ska göra och ett typiskt halvblodsätt att lösa ett sådant problem på är att springa hysteriskt. Det är mycket bättre att ha en gammal ponnyledare, de traskar bara hem eller parkerar i en grästuva.
För att få in alla hästarna var jag tvungen att flytta ut fåren som har stått i en box eftersom de varit på rymmen. Mina får är faktiskt trevliga små varelser och när jag ändå skulle flytta dem så provade jag att klippa ett litet får. Jag tog det tamaste fåret och det gick väldigt bra. Hon stod löst fastknuten och hade inga bekymmer med klippmaskin och fumlig matte. Allt som krävdes var lite småprat och några morotsmutor och efter en ganska så lång stund så var det ett nästan hårlöst får som fick gå ut i fårhagen. Jag skulle inte vilja påstå att det blev särskilt snyggt, hon är lite tufsig här och var men på det stora hela kan man konstatera att ullen iallafall inte sitter kvar på fåret. Tyvärr så ligger ullen inte heller i påsen som jag la ner den i heller då en viss liten hund råkade få tag i påsen, ullen kan nu återfinnas lite överallt på gården och troligtvis även i en viss hundmage.
Efter mycket om och men så är nu alla stona installade och fåren är ute i sin hage som nu är förstärkt så att de inte kan krypa ut. Nu kan höststormarna få komma.
Tack och godnatt!