Det här med att vara djurvän är ett begrepp som intressant nog verkar var svårt att definiera. Det finns faktiskt väldigt få människor i Sverige som säger sig vara djurovänner, det är ju ungefär som att säga att man nog är lite ond i vårt land.
I min värld finns det dock egentligen ganska så många som inte kvalar in till att vara djurvänner. Först har vi alla dessa människor som trots all information om produktionsvillkor äter dansk fläskfilé, det hjälper inte att de gillar grannens pudel och bjuder den på några bitar där vid grillen, de är inte äkta djurvänner om de kan blunda för att de äter ett plågat djur. Den goda handlingen gentemot pudeln upphäver inte den första felhandlingen. Det är ungefär som att slå sitt barn litegrann och sedan ge det en fin julklapp för att lindra samvetet.
I andra ändan finns samvetsvegetarianerna, de där som inte äter något med ögon och som vill att alla djur ska leva i en evighet. Ingen kan bestämma när någon annan ska dö liksom och det är snällt att ha många djur att ta hand om. Tyvärr så får ju deras lilla pudel halta omkring på ålderns höst med en massa smärtor då de hålls vid liv genom ständiga veterinärbesök. I naturen hade pudeln lagt sig under ett träd och dött för länge sedan men eftersom dessa personers principer övergår det sunda förnuftet så väljer hen att inte se sitt egna djurs lidande. Att vara snäll är inte alltid att göra rätt. Det är som att bli lite arg över att grannen slår sitt barn och sedan ge sitt egna barn extra godis så att det får diabetes istället för att anmäla.
Någonstans i periferin traskar det runt lite folk som tycker att alla djur ska springa fritt. Att kastrera hönor och släppa ut djur så att de svälter ihjäl behöver jag inte ens förklara hur illa det är. Totalt missriktad uppfattning om godhet där konsekvenserna blir totalt onda. Blindheten är i dessa fall total och tyvärr så är övertygelsen så stark att man dessutom gärna missionerar om sin lära. Dessa är de som hävdar att de är de största djurvännerna av alla. Att ha en massa teoretiska ideér och inte se djurens individuella behov alls är inte bara galet, det är ren dumhet. Får dessa bestämma så kommer en stor del av världens djur dö på olika plågsamma sätt genom att vi inte längre ger dem det skydd som de behöver, visserligen dör de utan att ha staket omkring sig men frågan är om fåret uppskattar vargen mer om den är blir uppäten innanför eller utanför ett staket. Det är lite som att vara så förvirrad att man lägger ut sitt barn under en tall och hoppas att det klarar sig eller blir adopterat av vargar.
Ju mer vi forskar kring våra tamdjur desto bättre blir vi på att se till deras behov. En häst som får gå i en stor grön hage med ett litet gäng med vänner mår bra. Lång ättid och mycket utevistelse är nyckeln till deras välbefinnande. Får den det livet kommer den inte att lida av att bli avlivad på ett humant sätt (och möjligtvis uppäten). Släppte vi ut den helt i det vilda skulle den leva under större press att hitta mat och vatten samt undvika rovdjur. Döden skulle kanske bli plågsam då den skulle kunna bli jagad och få buken uppsliten eller svälta ihjäl på ålderns höst. Det är saker som hästen slipper tack vare vår omsorg. Det är fördelen för alla tamdjur egentligen och vårt ansvar om vi nu vill kalla oss djurvänner. Det är som med balanserat föräldraskap där man älskar sitt barn hela tiden och bryr sig om att lära det kloka saker.
Så länge man medvetet kan äta djur som lidit, kan orsaka lidande genom att blunda för ett djurs smärta eller medvetet försätta djur i en situation som de inte är skapta att klara av så kan man egentligen inte kalla sig djurvän. Jag skulle vilja återta det epitetet och bara låta medvetna människor som verkligen ser djur för vad de är och vad de behöver få kalla sig djurvänner. Vad som är barnmisshandel är för de flesta ganska solklart, vi säger inte att alla är bra med barn bara för att de vill det heller. Det handlar om handlingar och inte om vilja eller egenbild.
Tack för idag!