Det fanns fem små huvuden i Majs tjocka mage! För en liten mops så är det ganska så bra jobbat, jag är mycket nöjd med den siffran. Maj har varit väldigt trött på sista tiden men det är ganska så förståeligt med tanke på den stora magen som hon släpar runt på. Hon vaggar och pustar och fnyser och uttrycker med stor emfas att det mesta är jobbigt. Egentligen borde hon bli buren ut, buren in och lagd på en soffkudde med fri tillgång till leversnittar nu när hon ju faktiskt bär omkring på hela fem småmopsar, hur i hela fridens namn vi kan kräva att hon ska hasa ut och in själv i hennes tillstånd är ju helt obegripligt. Trappan upp till övervåningen är ju som att bestiga Mount Everest när man ska släpa med sig magen också.
Livet är hårt när man är en höggravid mops...
Nu är det ju bara en liten ynka vecka kvar innan de små ska ploppa ut, vi väntar med spänning!
När man har små mopsar så förändras sakta men säkert vissa saker. Jag har alltid varit en hård matte som inte tillåtit hundar vid bordet. Boxrarna finner sig lätt i detta och lägger sig och snarkar i soffan medans vi äter, men med mopsarna är det en helt annan historia. De befinner sig oftast under bordet medans man äter men så fort de hör att man inte längre äter så börjar de sakta men säkert kravla fram och upp i knäet. De bara måste få vara med i diskussionerna kring bordet. Jag vet inte riktigt hur detta gått till men nu avslutas varje middag med att två mopsar sitter i två knän mittemot mig vid middagsbordet. Det är ju inte helt otrevligt, men jag är inte säker på huruvida man egentligen ska uppmuntra dem i deras storhetsvansinne.
Till efterrätt, mopshuvud...
De är sluga, de små mopsarna, sakta men säkert planerar de att ta över huset, gården, världen, var det ska sluta är det ingen som vet.
Tack och godnatt!