Som jag skrivit tidigare så är jag nördigt intresserad av min lilla flock och dess beteende. I flocken ingår vartenda litet djur på gården, men kanske mest de där hundarna som lever inpå mig.
Det är ju egentligen mitt i natten just nu, men det har tydligen de där små svarta missat, de är superpigga. Jag sitter i sängen och ser hur en liten svart studsar fram till den djupt sovande Sumo som är totalt utmattad efter en lång dag ute i solen. Den lilla studsar lite framför Sumos nos och försöker väcka honom genom att tassa honom i ansiktet. Då reaktion fullständigt uteblir övergår lillmonstret till att bita Sumo i läppen, svaret blir en liten snarkning. Inget händer heller om man biter i foten. I jakt på roligare saker studsar den lilla svarta iväg och hittar en riktig jackpott, ett prassligt papper. Med lite möda släpas pappret fram till Sumo och en liten " jag har något jätteroligt-dans" påbörjas. Sumo snarkar lite lätt, drar en djup suck och byter sovställning. Med ännu större möda släpas pappret upp på Sumos nos och trycks vänligt men bestämt dit. Ett öga öppnas, några suckar dras och så puttar Sumo lite på den lilla. Vild glädjedans utbryter. Sumo har nu öppnat båda ögonen och lyft huvudet två centimeter från golvet, pappret och den lilla dansar nu fram och tillbaks framför Sumo och får nu äntligen en liten svansviftning. Lyckan är total, storebror är vaken! Underbart är dock kort och med en djup suck vänder sig nu Sumo och sjunker ihop i djup sömn igen. Den lilla snor omkring ett varv till med pappret så jag kallar på henne, "ooooh är du vaken, jippie". Lillan studsar nu till sängen och börjar bita i mina fingrar istället, men efter en liten stund så slocknar hon helt plötsligt och hamnar i en liten snusande hög där nedanför sängen.
Sådana här små stunder är otroligt viktiga att ta in och det är en stor livslektion både för den lilla och för Sumo att lära sig att samexistera. Sumo väger tjugo gånger så mycket som den lilla och är ju själv bara en bebis, men har redan lärt sig att vara försiktig. Han läser av och förstår. Den lilla är fortfarande trygg och har ingen aning om att världen är farlig, tänk vilken lycka att få växa upp bland vänliga jättar som man kan tugga på när man har tråkigt eller somna hos om man känner sig lite liten och ensam.
Det är lite fint att se dem, två helt olika raser där den ena egentligen har all kraft den behöver för att förgöra den andra. Det finns dock ingen aggression eller rädsla och då blir det plötsligt enkelt. De är helt enkelt bara hundar när hundar är som bäst, tänk om vi människor kunde vara som de, helt enkelt bara människor när människor är som bäst utan rädsla eller aggression, vad mycket lättare livet skulle bli.
Tack och godnatt!