Efter en hel del ångest så tog jag för ett tag sedan beslutet att låta Kalle få somna in. Han har den senaste tiden fallit ur mer och mer trots enorma mängder mat. Det är alltid lite sorgligt att se en gammal häst börja förfalla och om jag ska vara helt ärlig så har han inte varit sig själv det senaste halvåret. Förfallet började redan i våras och trots trevligt sällskap under sommaren och bra bete så hade han inte tagit sig alls. Nu när hösten kom så hade han dessutom ingen fru och detta ledde till en liten depression som säkert förvärrade det hela.

Man ska alltid försöka att minnas sina gamla hästar som de var och Kalle har ju bidragit massor till min avel. Han var som vackrast när han fick gå med sina fruar, då trivdes han verkligen med livet. Han var ju en riktig toffel som aldrig vågade säga emot när stona hade åsikter om vem som skulle gå först eller vilken höhög man skulle äta ur. Stona tyckte dock oftast väldigt mycket om honom och därför delade de gärna höhög med honom (vissa ston kom dock på att om man delade första högen och sedan jagade bort honom från andra högen så fick de en och en halv hög istället för bara en). Hans genomsnälla temperament syns också i hans barn som alla verkar bli lättarbetade och trevliga.

Samtidigt som vi tog bort Kalle så fick även hans dotter No Doubt somna in. Hon blev bara fyra år men efter att ha lagat och lappat ihop henne gång på gång så var det bara att inse att hon aldrigt skulle varken gå att rida allar avla på. Hennes största problem var att hennes kors var så fruktansvärt snett efter att hon bröt ett ben i höften som tvååring att hon inte klarade av att leva normalt. Man får faktiskt ge upp efter att ha väntat i två år på att någon slags förbättring ska ske. Hon var ändå ganska glad och hängde med i flocken på sitt eget låghalta lilla sätt, men att hålla på och föda och ta hand om en sådan häst går inte i längden så därför var det bättre att ta bort henne också.

Så här vill jag helst minnas Kalle och Noa...

No Doubt...

Tack och godnatt!