Nu har min dator strejkat i ett par dagar igen, av någon anledning så hade den av sig själv ändrat på ett par inställningar så att den inte kunde koppla upp sig till internet. Varför den gör så kan jag inte förstå, men ibland så lever den sitt eget lilla liv.
I tisdags så var vi iallafall på hoppträning för första gången med lilla Splendid. Han har i princip bara hoppat hemma förut så det var lite spännande att se hur han skulle klara av den lite rörigare miljön i Södertälje. Som vanligt skötte han sig strålande och hoppade snällt allt han skulle. Splendid är inte riktigt som en vanlig häst, han påminner snarare om en liten hund, han är helt nöjd med livet bara han får vara med. Mitt i röran med studsande D-ponnyer står han bara helt lugnt och tittar på de betydligt mer hysteriska stora ponnyerna som inte alls kan slappna av på samma vis som han kan. Han hoppar dessutom väldigt säkert, trots att han inte är så rutinerad. Jag måste säga att han påminner väldigt mycket om en viss Magic i stilen över hinder...
Full fokusering framåt är det som gäller...
På den lite tråkigare fronten så har tyvärr Ida (ponnyn) blivit ordentligt halt. Som det ser ut nu så kommer hon att missa hela höstsäsongen.
Ännu tråkigare blev det idag då det hände en olycka när Sofia och jag var ute och red. Unita lyckades på något sätt ramla omkull och landade så illa att hon lyckades klämma Sofias fot så illa att den bröts. Det blev lite dramatiskt och vi blev tvugna att ringa ambulansen eftersom Sofia kände att foten var bruten direkt. Det är alltid otäckt när det händer sådana saker och framförallt väldigt synd om den som drabbas. Stackars Sofia väntar nu på att få veta om det behövs operation eller inte.
När det händer sådana här saker så tänker jag alltid på villken tur jag egentligen haft genom åren, jag har aldrig brutit något när jag har ramlat av. Faktum är att jag aldrig skadat mig riktigt allvarligt trots att jag har ridit in så många hästar. Nu är iofs Unita en av de snällaste hästar som finns vilket bara bevisar att man aldrig kan säga när olyckan väntar runt hörnet. Det blir ju nästan så att när man rider alla dessa unghästar så är man så mycket mer medveten om riskerna man tar att det på något sätt blir lättare att undvika olyckan. Jag kan tänka mig att om det skulle hända något när jag sitter på Midas så skulle jag antagligen slå halvt ihjäl mig eftersom jag aldrig ens har varit nära att ramla av honom. Han har aldrig gjort något riktigt dumt när jag ridit på honom och efter alla år tillsammans så känner vi varandra väldigt väl.
Nu får vi hålla alla tummar för Sofia och att hennes fot inte är alltför illa skadad och att hon kan komma tillbaks upp i sadeln inom en inte alltför avlägsen framtid.
Tack och godnatt!