Nu har läkaren på ryggkliniken fått säga sitt om min rygg och det var då inget direkt uppmuntrande möte. Jag är ju alltid optimist och hade väl förberett mig för att de kanske skulle säga att om vi bara plockar bort ett litet diskbråck så kan du skutta runt som en tjugoåring igen. Efter en massa klämmande och hummande så fick jag sätta mig i patientstolen mitt emot läkaren och så tittade han strängt på mig och sa att "nu måste du först förstå att dina domningar och smärtor inte alls beror på något diskbråck, vi har tittat på bilderna och de stämmer inte överens med en sådan diagnos". Tydligen så är mina diskar lite hoptryckta och utplattade och då får man något som kallas segmentell rörelsesmärta. Det som går att göra är att steloperera i de nivåer som problemen finns och i mitt fall är det lågt i ländryggen. Jag måste nu snart tillbaka dit för en smärtutredning där man stoppar in nålar i olika ställen i ryggen och petar runt för att se exakt var det är värst, inte jätteskojigt kanske. Sedan blir det då troligtvis operation (om jag inte mirakulöst tillfrisknar) och då får jag räkna med upp till sex månaders konvalescens.
På sitt sätt är det nog lite bra att jag fått en diagnos även om jag hoppats på lite bättre förutsättningar. Det förklarar varför det gjort så eländes ont att göra vissa saker. Smärtan har jag ju struntat i under några år, men känselbortfallet går ju liksom inte att bortse från när man snubblar på plana ytor för att fötterna går åt olika håll. Om jag varit en helt otränad person så hade det kanske gått att jobba med sjukgymnastik, men nu har jag en ganska så stark ryggmuskulatur som ändå bär upp mig bra så jag överlever allt snubblande. Att jag är stark innebär att diagnosen egentligen är värre eftersom utsikterna att träna bort problemen är i princip obefintlig enligt fysioterapeuten.
Jag hoppas nu att de skyndar på processen, faktum är att jag klämde ur mig några tårar och förklarade för sköterskan som samordnar saker och ting att sista november måste jag sitta till häst igen för då är det Friends arena som väntar. Hon lovade att göra sitt bästa och fysioterapeuten sa att tre månader efter operation kan man sitta till häst för då kan man inte skada själva resultatet av operationen, men det kan göra ont. Det är ju ett mindre problem tänker jag, ont har jag ju haft i flera år och det går att rida ändå. Målbilder är enormt viktiga och med tanke på att jag är envis som en gris så kommer det att gå. Däremot så tänker jag inte offra en massa smärta och elände på saker som inte är lika viktiga så därför är jag väldigt glad för all hjälp jag får med skötsel av djur och annat. De skällde faktiskt lite på mig och påpekade att jag nu inte får göra saker som gör ont då muskulaturen inte klarar hur mycket som helst så nu får jag väl balansera mina aktiviteter litegrann, dvs renovera saker lite långsammare.
Nu håller vi alla tummar för att riktigt många personer ringer återbud till utredning och operation så att jag får tid direkt:)
Tack för idag!