Jag är uppväxt omgiven av en massa ordspråk som yttrades som sanningar och pekpinnar som stakade ut hur livet borde levas. Ett av dessa ordspråk var "friskt vågat, hälften vunnet" med vilket det menades att om man inte tar några chanser så kommer det aldrig att hända något. När jag nu fick frågan om jag inte ville hänga med på hundutställning i Florida så var det ju inte så mycket att fundera på egentligen. Jag har ingen aning om huruvida det kommer att generera några stora segrar, men om vi inte åker så får jag ju aldrig veta hur det är att göra just detta.
Elsa och jag ska alltså bege oss på riktig långresa tillsammans, noggranna efterforskningar har gjorts angående bästa sätt att ta sig dit och hon är alltså tillräckligt liten för att få åka som handbagage om jag flyger med canadian air. Alla andra bolag har en viktgräns på 8 kilo inklusive väska och lilla Elsa väger nästan 8 kilo själv så det funkar alltså inte men efter en massa googlande så hittade jag detta bolag som tillåter 10 kilo inklusive väska och då går det ju bra. Det är ingen barnlek att försöka boka biljetter till både sig själv och hund och det tog inte mindre än tre förvirrade samtal med ett indiskt callcenter innan allt var klart. Vi ska nu alltså ta tåget till Köpenhamn, flyga över atlanten till Toronto och sedan flyga vidare till Orlando, allt för att Elsa ska få resa så komfortabelt som möjligt med inte alltför långa stunder i liten flygväska. Det kan ju tyckas att hon skulle kunna flyga i lastrummet som alla andra hundar, men Elsa är ju en liten diva och så länge hon ser mig är livet helt okej oavsett omgivning. Om jag hade låtit henne flyga ensam i låda så skulle hon inte förlåta mig på flera dagar och då är ju utställningen redan över.
Jag har aldrig tidigare haft en hund som Elsa, hon är unik på många sätt och vis. Redan när hon var sju månader var hon med och visade upp sig i friends arena. Hon är helt befriad från allt vad rädsla heter, under repetitionerna satt hon och tittade med stora ögon på fyrverkerier och galopperande hästar, nyfiken men helt orädd. Förra året var hon återigen med i showen och då red hon kamel, spelade clown, gjorde trick och gick i tomtetåget. Hon har samma tåga och tuffhet som en riktigt hårdhudad boxer och kan alltså fortsätta uppträda trots extremstörningar som fyrverkeriregn och storpublik. Det finns bara en sak som kan störa henne och det är om matten försvinner och så har det varit ända sedan hon öppnade sina små ögon för första gången. Att få uppleva detta äventyr med just henne är alltså extra roligt då vårt band är så speciellt.
Det är ju lite så att vissa djur får man mer band till än andra, de sätter sig lite mer i själen på något sätt. Det går inte att beskriva på något annat sätt än att det är en slags villkorslös kärlek och total lojalitet som uppstår för att man passar ihop perfekt. Elsa är som en liten extra kroppsdel som alltid vet var jag är.
Naturligtvis har jag några hästar som är sådär lojala också och det är därför de utför saker som är lite svåra när jag ber dem. Med åren har jag lärt mig att vara lite mer ödmjuk inför just hästarna och att be dem göra som jag vill istället för att alltid beordra dem att utföra saker. Magin sker ju just där i det ögonblicket när de väljer att fokusera på mig och väljer att lyssna. Hästar är ju väldigt känsliga varelser och de kan känna en fluga sätta sig på ryggen så egentligen ska vi viska till dem när vi kommunicerar med dem, men tyvärr så är det fortfarande alltför vanligt att vi skriker. När man sätter sig på dem med skarpa bett, sporrar och spö så är det som att stå framför en annan människa och skrika det högsta man kan. Vad händer om någon jämt står och skriker på dig? Jo efter en stund så kommer du att sluta lyssna för det är outhärdligt. Kanske springer du i början men ju längre du lyssnar desto mindre hör du och den som skriker får skrika högre och högre. Det intressanta är att om man har en sådan där halvdöv stackars häst som är van vid grova hjälper så är det inga problem att börja viska igen, de brukar stanna upp efter en liten stund och inse att de måste lyssna.
Jag vill inte påstå att det är djurplågeri att rida med skarpa hjälpmedel, det är bara ett tecken på dålig kommunikation och okunskap om hur detta ska lösas. Mina stackars elever får inte rida med sporrar och några skarpa bett vill jag inte heller se. Kan de inte få hästen att göra det de vill så beror det ju inte på hästen utan på att de inte förstår varandra och precis som med alla andra språk måste man förstå at det går inte att lära sig prata med hästen på nolltid, det krävs år av övning.
Min lilla flock i ett sådant där ögonblick när de lyssnar som jag önskar att de alltid ska göra...
Tack och godnatt!